Borg sjunger på sista versen

Finansminister Anders Borgs presentation av vad som ser ut att bli hans sista budget får en osökt att tänka på prins John i den tecknade filmen om Robin Hood. Med kronan på sned och tummen i mun kramar han sina pengapåsar lyckligt liknöjd inför den fattigdom som breder ut sig i kungadömet.

Beskedet från Borg var nämligen just detta, att pengar ska samlas på hög. I ett Sverige med nästan 400.000 arbetslösa, en välfärd i förfall, ökande klassklyftor och enorma behov av satsningar på järnväg, bostäder och klimatomställning menar
finansministern att allt är gott och väl.

Till och med när statens egen utredning och Borgs egen tidigare nyliberala mentor Lars Calmfors dömer ut denna snålhetsextremism, klamrar finansministern sig ivrigt fast vid sina kära pengapåsar.

Calmfors är inte ensam om att föra fram kritik från borgerligt håll mot den nyliberala fundamentalism som alltid har varit regeringen Reinfeldts. Bakom den retoriska omläggningens mask döljer sig en nyliberalism som internationellt kan mäta sig med den ekonomiska politik som fördes av Pinochet och Thatcher.

När nu konsekvenserna av denna politik avslöjas i fråga efter fråga – skolan, privatiseringarna, järnvägen, lönepressen etc – så återstår att spela det enda starka kort regeringen har kvar, det opinionsmässiga förtroendet för Anders Borgs förmåga att hålla i slantarna. Men frågan är om inte budgetutspelet förvandlar Anders Borg från ett ess till Svarte Petter.

2006 vann borgaralliansen med paroller om att sätta Sverige i arbete och att det ska löna sig att arbeta. Åtta år senare, med tolv procent i arbetslöshet eller i arbetsmarknadsåtgärder, förklarar Anders Borg att en ”alltför snabb minskning av arbetslösheten kan skapa inflation”.

Översatt från nationalekonomiskt språk betyder det att arbetslösheten måste hållas hög för att undvika höjda löner. Med andra ord ska Sverige inte sättas i arbete just för att det inte ska löna sig att arbeta.

Det är just detta som hela tiden har varit målet. Med jobbskatteavdragen lyckades Moderaterna vinna folkligt stöd för en massiv överflyttning av pengar från gemensam välfärd till kapitalisternas skattkistor. Pengar tas från den gemensamma välfärden, används för att sänka skatter på inkomster som ser till att hålla löneökningarna nere och därmed vinsterna uppe.

De borgska skattesänkningarna innebär att den gemensamma välfärden i år får 172 miljarder kronor mindre jämfört med om skattenivån från 2006 fortfarande hade gällt.

Men detta betyder trots allt inte att det saknas pengar i det offentliga. I vårbudgeten kryper det fram att svältkuren mot den gemensamma välfärden har varit så framgångsrik, att trots skattesänkningarna, så har den offentliga sektorn en nettoförmögenhet på nästan 850 miljarder kronor. Pengar som Anders Borg planerar att samla på hög.

Det hela skulle kunna vara ett lysande tillfälle för en politisk opposition som vill bryta med den omvända Robin Hood-politiken. Problemet är att en sådan opposition inte finns i riksdagen. Socialdemokraterna slåss istället om att framstå som en ännu bättre förvaltare av den nyliberala ordningen, om än inte lika fundamentalistiska i alla sina delar.

Den nyliberala politiken började inte 2006. Grunden till det nyliberala systemet murades redan 1991. När den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson öppnade för ett medlemskap i den europeiska union som har nyliberalismen inskriven i sina grundlagar. Och när den socialdemokratiske finansministern Allan Larsson meddelade att den fulla sysselsättningen som mål var avskaffat och ersatt av inflationsbekämpning.

Sedan dess har samtliga regeringar, inte minst Göran Perssons, byggt upp den skyddsmur som ska garantera den nuvarande fördelningspolitiken. Statliga Konjunkturinstitutet anger vilka löneökningar som påstås vara möjliga. Statliga Medlingsinstitutet ser till att inga strejker uppstår som kan hota lönepressen. Och över detta vakar EU:s Brysselmakt och den från demokratiskt inflytande oberoende Riksbanken.

Från fackligt håll hörs en växande kritik mot den ordning som låter hundratusentals människor gå arbetslösa för att garantera fortsatt press på löner och arbetsvillkor. Fler och fler röster höjs mot de ständigt stigande vinsterna på löneandelens bekostnad och mot den öppna lönedumpning som EU:s fria rörlighet skapar.

Den som tror att en regering under Stefan Löfven kommer att ändra på detta, kan låta hoppet fara. För det finns även fackförbund som öppet tagit på sig rollen att verka för återhållna löner och höga vinster.

Framförallt IF Metall som redan på sin kongress 2008 antog ett lönepolitiskt dokument där grunderna till det som har kommit att bli märket slogs fast, dvs att IF Metall ska verka för att exportindustrin ska sätta lönetak för samtliga fackföreningars löneförhandlingar.

Denna osolidariska grundinställning visade IF Metall även i praktiken i den då pågående avtalsrörelsen. IF Metalls dåvarande ordförande Stefan Löfven reserverade sig mot jämställdhetspotter som skulle få upp de låga kvinnodominerade yrkenas löner och även mot förslaget inom LO att en majoritet i LO:s styrelse skulle kunna utkräva sympatiåtgärder från övriga fackförbund.

Löfven & Co vill givetvis inte se sympatistrejker för att få upp kommunalarnas löner. Deras uppgift är ju tvärtom att agera lönepolis och se till att alla andra håller sig under lönetaket.

För att bryta med den nyliberala politiken krävs mer än ett regeringsskifte. För att höja lönerna på vinsternas bekostnad och för att åstadkomma en fördelning från privata förmögenheter till gemensam välfärd måste hela den nuvarande EU-politiken angripas.

Genom en politik för full sysselsättning istället för inflationsbekämpning. Med facklig kamp för höjda löner istället för samförstånd med en statlig lönepolitik för lönepress. Hela tiden i kamp mot EU:s försök att spela ut arbetare i olika länder mot varandra för att pressa ner löner och arbetsvillkor.

Det vore en bra början på en Robin Hood-politik för att ta pengarna där de finns och använda dem där de behövs.