Bör Göran Hägglund sättas i karantän?

Som socialminister försvarade Göran Hägglund ståndaktigt de privata vinsterna i välfärden. Som tack för väl utfört arbete har Hägglund fått ett välbetalt jobb hos den wallenbergägda vårdkoncernen Aleris. Han blir därmed kollega till Filippa Reinfeldt vars politiska gärning i mångt gick ut på att öppna upp huvudstadens välfärdssektor för kapitalistisk exploatering.

Wallenbergarna har alltid varit noga med att betala de folkvalda för utförda tjänster. Det är en anledning till att de har kunnat behålla sitt grepp över det svenska näringslivet under seklernas gång.

Det är säkert extra känsligt för en del att just KD:s tidigare överstepräst väljer Mammon före det kristna kärleksbudskapet. Det återstår att se om wallenbergkoncernen skickar fram Hägglund att försvara blöjvägande, inlåsta patienter eller att sjuka människor tvingas ligga i sin egen avföring. Uppenbart är att Hägglunds bibelstudier stannade vid Matteusevangeliets ”var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tagas.”

Göran Hägglund är bara den senaste i en lång rad politiker som tar jobb inom det tunga näringslivet. Nu är till och med svängdörrarna mellan den politiska och ekonomiska makten avhängda och från maktens sida protesterar allt fler mot att det hela över huvud taget framställs som ett problem. Elitens hoppjerkor ökar förståelsen och kunskapen, säger försvararna. Som om den politiska kastens bristande förståelse för kapitalisternas intressen någonsin har varit ett problem för överklassen.

Från de kritiker som ännu ser den politiska och ekonomiska maktens sammansmältning som ett problem reses kravet på en ettårig karantäntillvaro för ministrar och andra högt uppsatta folkvalda. Förslaget är välvilligt och en införd karantän skulle inte skada. Men det skulle inte lösa problemet. I praktiken skulle det endast innebära att folkvalda får vänta ett år extra på sina miljoninkomster hos storbanker, vårdkoncerner, vapenindustri eller PR-byråer.

Problemet med att elitens företrädare hoppar mellan näringsliv och politik är bara ett symptom på en djupare och mer allvar demokratisk kris. En del kritiker pratar rent av om att vi lever i en fasaddemokrati. Den demokratiska kampen har under 2000-talet blivit en allt viktigare fråga för en svensk klassmedveten arbetarrörelse.

Kommunisterna är de största demokraterna. Vi har visserligen våra synpunkter på dagens demokratiska ordning. Vi accepterar till exempel inte borgarnas och i praktiken samtliga riksdagspartiers märkliga uppdelning av samhället i en politisk och en ekonomisk sfär. Varför ska demokratin bara råda i den politiska och absolut inte i den ekonomiska sfären?

Som alternativ till den liberala demokratin ställer vi den socialistiska, ett folkstyre som omfattar hela samhället och vars målsättning är att göra medborgarna till aktiva beslutsfattare och verkställare i den dagliga skötseln av samhället. Det menar vi är en verklig och fullvärdig demokrati.

Men vi nöjer oss inte med att måla upp hur en framtida socialistisk demokrati kan se ut. Vi är också de mest konsekventa försvararna av demokratiska fri- och rättigheter under kapitalismen och bekämpar varje angrepp på demokratin.

Under kapitalistiska förhållanden är den parlamentariska demokratin, trots bristerna, det bästa alternativet. Alternativen EU-teknokrati eller öppen borgerlig diktatur är betydligt värre. Men den svenska demokratin befinner sig som sagt i en kris. För att blåsa liv i demokratin krävs att partierna befrias från statsapparaten.

I dagens Sverige har partierna förvandlats till statliga utskott. Genom att partierna finansieras nästan helt av staten befrias de från behovet av medlemmar. Medlemmar och intern demokrati riskerar rent av att bli ett hinder för partiledningarna i deras kompromissande för att vara stat och näringsliv till lags.
Därmed förvandlas partikongresser till mediajippon och den interna demokratin som kräver både tid och åsiktsskillnader blir ett spektakel för politiska journalister som av sina ägares avkastningskrav drivs till skandaljournalistik.

Rejält nedskurna statsbidrag till partierna skulle tvinga dessa att återvända till att bli medlemsbaserade partier. Det skulle blåsa in nytt liv i döende folkrörelser.

Men om människor ska aktivera sig politiskt krävs det att det går att förändra. Sedan flera årtionden har politiken istället gått ut på att minska möjligheterna till att påverka politiken. Genom EU-medlemskapet har makten flyttats från riksdag och kommunala församlingar ner till Bryssel. Dessutom har den svenska riksbanken gjorts oberoende av den folkvalda riksdagen så att den ekonomiska politiken ska stå fri från folkligt inflytande.

Demokrati ersätts av teknokrati och politiska motsättningar framställs som apolitiska, som något som står bortom politikers inflytande. Så behöver det inte vara och en sådan ordning måste utmanas.

För att stärka demokratin måste de folkvalda dras ner på backen. Alltför länge har makthavarna tillåtits skapa sina egna gräddfiler. För en starkare demokrati krävs att fallskärmsavtal och politikerpensioner rivs upp. Folkvalda ska drabbas av den egna politiken och om de förlorar jobben får de ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som vanligt folk.

Dessutom måste de förtroendevaldas löner sänkas, de bör tjäna som genomsnittslönen för de människor de är valda att representera. En riksdagsledamot bör tjäna som en genomsnittlig svensk, så att de vet hur deras politik påverkar väljarna.

Med andra ord: Gärna en ettårig karantän för ministrar och folkvalda, men för att stärka demokratin i Sverige krävs betydligt mer än så.