Bedräglig moderatshow

Att högerextremister som Gunnar Hökmark och
nyliberala fundamentalister som Tove Lifvendahl bjäbbade emot var mest
en del av showen. Reinfeldt behöver lite

intern opposition för att kunna framställa sin politik som ny.



I sitt inledningsanförande talade Reinfeldt om ”de nya moderaterna”.
Detta med ”det nya” är viktigt för Reinfeldt. I valet 2002 förde Bo
Lundgren den moderata skattesänkarfundamentalismen till vägs ände. Det
gav en svidande brakförlust. I den situationen går det inte att trampa
på i gamla spår. Politiken måste åtminstone framställas som ny och
partiet som nydanat, annars går det inte att återvinna flydda väljare.



Detta skall sägas direkt. De nya moderaterna är inte ett skvatt nya.
Moderaterna är samma gamla överklassparti med samla gamla strävan att
berika överklassen på underklassens bekostnad. Så står moderaterna
fortsatt för de i särklass största skattesänkningskraven och de i
särklass mest drastiska försämringarna av de sociala trygghetssystemen.
Kärnan i den moderata politiken är fortsatt mörkblå.



Det tomma i den påstådda förnyelsen är slående.



”Varje skattekrona som används för att sänka fastighetsskatten är en
skattekrona som inte används för satsningar i skolan eller för att
fungerande rättsväsende”, mässade Reinfeldt i polemik mot de till
synes mer hårdföra på stämman, ett uttalande så sossigt pikant att de
givetvis fanns med i alla TV-sändningar.



Vad spelar de då för roll att stämman på Reinfeldts inrådan beslutade
om att kräva att fastighetsskatten skall avskaffas, om än inte som ett
löfte inför valet 2006, det anser Reinfeldt taktiskt olämpligt, utan
”på sikt”. Ja, i media försvinner hela det moderata
skattesänkningspolitiken i det sossigt pikanta, som om en skattekrona
som används för att sänka inkomstskatten för de rika vore mindre
användbar i skolan än den som används för att sänka fastighetsskatten.



Förljugenheten är faktiskt monumental. I retoriken talar Reinfeldt om
att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, något som fått
moderaterna att utropa sig till ”det nya arbetarpartiet”.



En granskning gjord av LO-ekonomerna visar att
hela         66 procent av de
moderata skattesänkningarna går till den hälft av löntagarna som har
högst inkomst och
endast          24 procent
till den hälft som har lägst (resten går till företagen). ”Det nya
arbetarpartiet” förespråkar alltså skattesänkningar för de bäst
bemedlade (den egna väljarkåren), bekostade via sänkta ersättningar för
sjuka och arbetslösa.

Samma gamla cyniska överklasspolitik, alltså.



Likväl är det relevant att tala om ”de nya moderaterna”. Fredrik
Reinfeldt har gjort upp med Gösta Bohmans konfrontationspolitik, som
väglett moderaterna alltsedan framgångsåren på 1970-talet. Medan Bohman
sökte striden, till och med där striden inte fanns (för att driva hela
det politiska fältet åt höger), så gör Reinfeldt allt för att undvika
striden. Han vill inte bjuda sossarna på det moderata högerspöke som
sossarna behöver för att vinna val i högerpolitikens Sverige och han
behöver inte bjuda på det, ty politiken i Sverige är idag så
högervriden att Gösta Bohman lär förundras i sin himmel.



Det nya med moderaterna är bara förpackning och taktik. Sossigt
pikant istället för högergapigt i retoriken, undvikande istället för
konfrontativt i taktiken. Men politiken är i grunden densamma.



Bedrägeriet är lätt genomskådat. Men ändå effektivt. Utan sitt kära
högerspöke står högersocialdemokratin rådlös. Göran Persson prövar
visserligen en och annan vänsterfras, som detta med att ge blanka tusan
i budgettaket. Men det blir mest halvhjärtat, ty Persson vet att
väljarna vet att han inte menar allvar. Som ett parti försvuret åt
kapitalismen är vänsterpolitik numera förbjuden sossefrukt.



Så bäddas det för ett högerval 2006. Vänsterväljarna saknar alternativ,
vilket lär ge ett lågt valdeltagande, medan de sk marginalväljarna inte
ser någon skillnad på socialdemokraterna och Reinfeldts mysförpackade
moderater. Vilket ger Reinfeldt fördel, ty det är sannerligen inte
nyhetens behag som omgärdar den maktfullkomliga och skandaltyngda
socialdemokratin.



Enligt Sifos senast mätning har var tolfte sosseväljare från valet 2002
nu gått över till moderaterna. Det säger en del om situationen.



Man kan anklaga socialdemokratin (och vänsterpartiet) för fall på eget
grepp. Men man kan och skall också anklaga moderaterna för bedrägeri.
Fredrik Reinfeldts nydaningar är en show i syfte att dölja att
moderaterna fortsatt står för en cynisk och brutal överklasspolitik.
Vilken arbetare har råd att bli sjuk eller arbetslös i Fredrik
Reinfeldts Sverige?



30 augusti 2005

Proletären 35, 2005