Bara bjäbb om arbetslösheten

Skriven av förre socialdemokratiske ministern och statsministerkandidaten Jan Nygren, numera välbetald direktör i krigsindustrin, i kompanjonskap med förre LO-utredaren Jan Edling.

Dessa herrars vedermödor upphöjdes av Leijonborg till sanning i sista instans och därvid också till en bekräftelse på den arbetarfientliga lönesänkningspolitik som den borgerliga alliansen går till val på.

Sanningen är dock att Nygrens och Edlings artikel är precis lika andefattig som den s.k. debatt som partiledarna lyckades prestera. Vilket inte säger lite om nivån.

Givetvis har Lars Ohly rätt i att den borgerliga alliansen i verkligheten är en lönesänkarallians. Kravet på sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka syftar till att skapa en vertitabel låglönemarknad i Sverige, typ den som redan finns i USA. Och givetvis har Göran Persson rätt i att det är både orättvist och orättfärdigt att slå mot dem som redan lever på marginalen. Sänkta ersättningar ger inte fler jobb.

Men dessa invändningar är bara pliktskyldiga försök att dölja den avgörande sanningen: Det drivs inte längre någon kamp mot arbetslösheten i Sverige och inget av de s.k. riksdagsblocken har för avsikt att driva någon sådan, inte regeringen och stödpartierna och då rakt inte den borgerliga lönesänkaralliansen.

Detta påstående kan synas magstarkt med tanke på att partiledarna ägnade en god del av sin debatt till att munhuggas om arbetslösheten. Men det är likväl sant.

Så här är det. Genom det nyliberala systemskiftet har teorin om den icke inflationsdrivande nivån på arbetslösheten, på engelska förkortad till Nairu, förvandlats till ekonomisk dogm. Enligt denna teori, som hela det politiska etablissemanget i växlande grad bekänner sig till,   får arbetslösheten inte sjunka under en viss nivå, då det skulle leda till krav på löneökningar och bättre arbetsvillkor och därmed till inflation. I det nyliberala system vi idag är underkastade används helt enkelt arbetslösheten som ett medel att bekämpa arbetarklassens krav och rättigheter. Och det högst medvetet.

I slutet på 90-talet beräknade några räknenissar på finansdepartementet den icke inflationsdrivande nivån på arbetslösheten i Sverige till 8-9 procent. Det är alltså på den nivån arbetslösheten skall ligga enligt den nyliberala dogmen och det är också ungefär där den ligger.  Enligt AMS för närvarande på 7,2 procent. Vilket enligt riksbanken är alltför lågt och därför planerar nu bankens självsvåldiga direktörer att i flera steg höja räntan för att ”kyla av” en ekonomi som enligt dem erbjuder alltför många arbete.

Detta är pudelns kärna. Vi har massarbetslöshet i Sverige för att kapitalet  vill ha arbetslöshet, för att kapitalet tjänar på arbetslöshet. Vilket hela det politiska etablissemanget accepterar.

I sin artikel på DN-debatt hävdar Lars Leijonborgs nya favoriter att kostnaderna för arbetslösheten stryper investeringarna och att de därför måste reduceras. Vilket skall ske genom en bortre parentes i a-kassan som förvisar de långtidsarbetslösa från låga arbetslöshetsersättningar till ännu lägre socialbidrag. Och genom sämre anställningstrygghet.  
Det hela är närmast sanslöst, dels för att totalkostnaden för arbetslösheten bara reduceras marginellt genom en sådan åtgärd. Det är bara kostnaderna för de långtidsarbetslösa som överförs till ett annat, kommunalt konto. Men framförallt för att investeringarna inte har ett skvatt med detta att göra.

Investeringsnivån i Sverige är skandalöst låg, det är sant och visst. Den är som vi tidigare skrivit den i särklass lägsta i hela EU. Men det beror inte på att potentiella investeringspengar slösas på att ge arbetslösa och sjuka ett drägligt liv. Sanningen är att Sverige formligen svämmar över av potentiella investeringspengar. I form av vinster och utdelningar till aktieägarna.

Så sent som idag kan man i Dagens Industri läsa att Hennes & Mauritz ägare Stefan Persson i år kammar hem 2.866 miljoner kronor i utdelning på sina aktier, pengar som HM alltså inte finner lönt att investera utan som istället går till att öka på Stefan Perssons redan jättelika förmögenhet. Sammantaget delar bara börsbolagen i år ut 170 miljarder kronor till sina ägare, ett svårslaget ”all time high”.

Det är helt enkelt inte pengar som saknas. Utan en politik för  att använda de pengar som finns till investeringar och därmed till att skapa fler jobb.

Fredrik Reinfeldt må framställa sin skattesubventionerade piga som lösningen på arbetslösheten och Maud Olofsson må gapa sig ännu hesare om sina småföretagare. Och Göran Persson må slå sig för bröstet över en tillväxt som inte ger några nya jobb. Men så länge som ingen ifrågasätter den nyliberala dogm som säger att det är bra med arbetslöshet och så länge ingen så mycket som knystar om att lägga beslag på de pengar som idag undandras investeringar och nya jobb, i det privata såväl som i det offentliga, så är de bara tomma tunnor. Allihop.

Sanningen är att kampen mot arbetslösheten går hand i hand med kampen mot kapitalismen.

21 februari 2006
Proletären 8, 2006