Hoppa till huvudinnehåll
Av

Arbetarpolitik och socialism

1 maj. Arbetarklassens högtidsdag. Fladdrande fanor, banderoller och flammande tal. Visst är 1 maj en dag att se fram mot, särskilt i dessa tider av förödande högerpolitik.


Arbetarklassen är mer tillbakapressad än på mången god dag och har därför större och mer pockande skäl att samlas kring gemensamma krav.

Men 1 maj präglas inte av arbetarenighet. I de större städerna tågar tre eller rentav fyra demonstrationståg genom gatorna, som regel samlande glesnande skaror, åtminstone i de socialdemokratiska tågen. Det stora flertalet arbetare demonstrerar överhuvudtaget inte. För dem är 1 maj mest en välkommen fridag.

Det är givetvis en beklagansvärd situation.

Man kan och måste önska sig ett läge där arbetare och s.k. vanligt folk i massomfattning beträder gatorna på 1 maj, samlade kring gemensamma krav. Som i arbetarrörelsens barndom, då kraven på 8 timmars arbetsdag och allmän rösträtt samlade eniga arbetarmanifestationer. Man måste drömma om att 1 maj åter förvandlas till just arbetarklassens högtidsdag, till en dag av gemensam manifestation av gemensamma krav.

Men drömmar är en sak, om än så goda. Om enigheten inte finns är den gemensamma manifestationen bara en vacker illusion. Enighet måste uppnås i kamp, i politisk strid om arbetarrörelsens mål och medel. Först när en sådan strid är avgjord är den gemensamma manifestationen möjlig.

Det fanns en tid då Sveriges kommunister traskade patrull i de socialdemokratiska tågen på 1 maj. Officiellt för att markera behovet av arbetarenighet. Men i verkligheten för att man givit upp striden om arbetarrörelsens mål och medel, för att man reducerat sig själv till socialdemokratins vänliga pådrivare. Det var på 1950- och   60-talen. Det var en falsk enighet, ty den innebar ett uppgivande av socialismen som arbetarrörelsens överordnade mål. Till förmån för en kapitalism med mänskligt ansikte.

Kommunistiska Partiet bröt denna falska enighet. I vår grönaste ungdom. Genom att instifta Röd Front som ett revolutionärt alternativ på 1 maj. Året var 1967.

Vi bär alltså ett huvudansvar för den nuvarande situationen, inte bara för att vi instiftade det första alternativet i modern tid, utan också för att Röd Fronts framgångar gjorde det omöjligt för dåvarande vpk att agera statist åt socialdemokratin. I början på 1970-talet började också vpk arrangera egna manifestationer på 1 maj och därmed uppstod den splittring som består än idag.

Vi kommunister är för arbetarenigheten, den är rentav en förutsättning för att vi skall kunna uträtta det vi vill uträtta. Men ändå skäms vi inte ett dugg över att vi förvandlat 1 maj till en splittrad manifestation. Tvärtom. Splittringen är nödvändig för att arbetarklassen skall kunna enas kring självständiga klasskrav. Socialdemokratins alla schatteringar måste avslöjas och bekämpas för att bana väg för den så nödvändiga arbetarenigheten.

Att vi bara fnyser åt tanken att agera fotfolk i godsägare Perssons glesnande skaror väcker näppeligen anstöt hos någon. Sossetågen är bara till för ombudsmän och politrucker. Men vad med vänsterpartiet? Vore det inte möjligt att ena sig med vänsterpartiet på 1 maj? Lars Ohly & Co låter ju åtminstone vänster.

Tomma tunnor skramlar mest, säger vi. För så är det med vänsterpartiet. Pratet har ingen relation till den politik som v faktiskt medverkar till. Några korta exempel.

• V säger sig försvara välfärden. Ändå medverkade v under 90-talet till den värsta välfärdsslakt som någonsin ägt rum i Sverige, en politik som idag fullföljs genom regeringssamarbetet med s, om än i mindre skala.

• V säger sig vara mot privatisering av de offentliga. Ändå röstade riksdagsgruppen nästan mangrant för privatiseringen av Telia och ändå medverkar v till utförsäljningar av kommunal egendom och verksamhet.

• I sitt valmanifest kräver v höjd förmögenhetsskatt. Men så sent som för ett år sedan röstade riksdagsgruppen för att på sikt helt avskaffa förmögenhetsskatten.

• V säger sig vara för löntagarnas rättigheter. Ändå röstade v för inrättandet av Medlingsinstitutet och därmed för ytterligare inskränkningar av strejkrätten.

• V säger sig vara för höjda kvinnolöner. Ändå agerade v-politiker strejkbrytare under Kommunal-strejken 2003.

• V säger sig vara mot imperialismen. Ändå röstade riksdagsgruppen 2002 ja till att sända en svensk insatsstyrka till det av USA ockuperade Afghanistan. Och ändå upprätthåller partiet förbindelser med flera av de partier som ingår i USA:s ockupationsstyre i Irak.

• V säger att en annan värld är möjlig. Men det Kuba som visar att en annan värld faktiskt är möjligt stämplas samtidigt som en diktatur.

Att ena sig med ett sådant parti på 1 maj är för oss otänkbart. 1 maj är dagen för manifestation av arbetarkraven; är tydliggörandet av den politiska linje som måste ligga till grund för en verklig arbetarenighet. Från varje sådant sammanhang har v diskvalificerat sig självt.   

Rimligt vore att v enar sig med den socialdemokrati man lojalt samarbetar med under årets alla andra dagar. Duger Göran Persson till vardags bör han duga på 1 maj. Men ärlighet är inte vänsterpartiets starka sida.

För den som vill ha en rak och ärlig vänsterpolitik utgör kommunisternas Röd Front alternativet på  1 maj. I Röd Front hycklar vi inte. Det vi säger på 1 maj säger vi också årets alla andra dagar. Vi vill arbetarpolitik och socialism.

Vi förnekar kapitalismen och den högerpolitik den gjort till sin enda väg. Vi förnekar USA-imperialismens anspråk på världsherravälde och vi solidariserar oss med alla som kämpar mot USA-imperialismen, utan högfärdiga pekpinnar och fega anpassningar.

I Röd Front hatar vi EU lika mycket som vi älskar det modiga Kuba. Vi säger blankt nej till social nedrustning och privatisering. Vi kräver arbete åt alla. Vi kräver stopp för jobbexporten. Vi kräver rättvisa för kvinnorna.
 
I Röd Front samlas vi som vägrar ge upp tanken på  socialismen som ett bättre och förnuftigare sätta att organisera samhället på, samlas vi som åter vill ena arbetarklassen på socialistisk grund. För att det är den enda vägen till arbetarklassens befrielse. Slut upp du också! 

25 april 2006
Proletären 17, 2006