Är prekariatet en klass?
”Europa har haft den största försämringen när det gäller respekt för arbetares rättigheter”, konstaterade Sharan Burrow som är generalsekreterare för Världsfacket ITUC när de presenterade en rapport om läget för världens arbetare för några veckor sedan.
Sänkta löner och växande otrygghet är konsekvensen av att kapitalisterna i en gemensam attack försöker skicka räkningen för världskapitalismens kris till arbetarklassen.
Den växande otryggheten har till och med fått ett eget ord. Ordet prekariat används som samlingsbegrepp för den växande samhällsgrupp som tvingas leva med osäkra, kortvariga och dåligt betalda arbeten.
Konstaterandet att det finns en växande grupp som tvingas leva under prekära, dvs mycket bekymmersamma, förhållanden är givetvis riktigt. Men när man som Olle Svenning i en artikel på Aftonbladet Kultur (17/6) framställer den grupp arbetare som lider värst under otrygghetens gissel som en ny samhällsklass är det direkt felaktigt.
Samhällsklasser handlar inte om anställningsförhållanden, samhällsklasser skapas ur förhållandet till produktionsmedlen. Klass handlar om ägande och makt, inte om otrygghet och fattigdom. Det senare är ett resultat av och inte en orsak till klassamhället.
Eller mer korrekt uttryckt – samhällsklasser bildas i relation till varandra, utifrån de olika klassernas förhållande till produktionsmedlen. Med andra ord föds och formeras klasserna i klasskampen och klassernas sammansättning och levnadsförhållanden är i stor utsträckning ett resultat av klasskampen.
Skiktningen inom arbetarklassen – att olika delar av klassen lever under mycket skiftande förhållanden – är ett problem. Det gör det svårare att skapa den enhet som är nödvändig för framgångsrik klasskamp.
De nedre skikten riskerar att användas till att försämra förhållandena för de som har tryggare och bättre betalda jobb. De som har fasta anställningar riskerar att bli lojala med sin arbetsköpare istället för att solidarisera sig med sina sämre lottade kamrater.
Genom att peka ut prekariatet som en egen klass underblåses motsättningar inom arbetarklassen. Den nymoderata klassanalysen accepteras som vill bunta ihop alla anställda, från direktör till städerska, till den gemensamma gruppen arbetare och ställa dessa mot de som står helt eller delvis utanför arbetsmarknaden.
Dessutom blir hela verklighetsbeskrivningen både eurocentristisk och historielös. De relativt trygga anställningsförhållandena under andra hälften av 1900-talet gällde i huvudsak i Västeuropa och USA, om man undantar de socialistiska länderna. Den relativa tryggheten kunde vinnas genom hotet från det socialistiska alternativet, arbetarrörelsens starka ställning i de kapitalistiska staterna och efterkrigstidens ekonomiska högkonjunktur.
Den relativa trygghet som gällde under några årtionden är undantaget under kapitalismen. Arbetarklassens otrygghet är regeln så länge det kapitalistiska systemet existerar. Arbetarklassens trygghet kan bara vinnas genom kamp mot kapitalismen och genom vägran att betala notan för kapitalisternas kris.