Alla ska övervakas – stoppa regeringens avlyssningslag

I diverse mediekommentarer avfärdas Säpos protester lite avmätt som en revirstrid. Vilket säkert kan vara en del av sanningen. Säpo vill sköta den inhemska övervakningen utan inblandning från andra aktörer, såsom man skött den under hela efterkrigstiden.

Men är det hela sanningen? Dessvärre inte. Det är oss givetvis fullständigt främmande att försvara Säpo, men vad gäller förslaget att ge Försvarets Radioanstalt (FRA) rätt att övervaka och avlyssna all telefon- och e-posttrafik till och från Sverige, så är det inte Säpo som är den utsläppte djävulen. Utan försvarsminister Odenberg.

Lagförslaget representerar ett paradigmskifte. Vilket inte vill säga lite i ett land som gjort övervakning av de egna medborgarna, och då särskilt övervakning av medborgare med vänsteruppfattningar, till en del av sin politiska kultur. Den avgörande skillnaden är att nu skall ALLA övervakas, åtminstone alla som ringer utrikes samtal eller som skickar och får e-post från andra länder.

Tidigare krävdes någon form av brottsmisstanke som motiv för övervakning, antingen mot en individ eller vanligare mot den organisation som individen tillhörde eller ansågs tillhöra. Det var ett synnerligen godtyckligt regelverk, vilket gör Säpos tal om rättssäkerhet och personlig integritet närmast skrattretande.

När en individ blir misstänkt, övervakad och registrerad för att han eller hon deltar på ett offentligt möte med en organisation som utan belägg, och utan krav på belägg, stämplas som samhällsfarlig, så är det inte mycket bevänt med rättssäkerhet och personliga integritet. Vilket bara alltför många medborgare  i detta land fått erfara.

Men principen är ändå viktig. Först skall det finnas en misstanke, om så bara en godtycklig och påhittad. Annars får staten inte kränka den enskilde individens integritet.

Denna rättsprincip vill Mikael Odenberg och högerregeringen nu göra upp med. FRA skall ges rätt att avlyssna och registrera   i princip all kommunikation mellan Sverige och utlandet för att om möjligt hitta något misstänkt. Övervakningen kommer först, misstanken sedan.

Den aningslöse invänder att den som inte sysslar med något skumt har inget att frukta. Det är en mycket naiv invändning. Det svenska övervakningssystemets historia visar att den mest oförvitlige person kan bli misstänkt för i stort sett vad som helst, på grund av rykten eller på grund av den fantasifullhet som övervakningsorganen utvecklar, bara allt för ofta med svåra konsekvenser för både privatliv och yrkeskarriär. När alla skall övervakas går igen säker.
 
Odenbergs övervakningslag måste avvisas, den är rättsvidrig och den strider mot såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som mot Europakonventionen om samma rättigheter. Den är på köpet så luddigt skriven, att gränsen mellan yttre och inre hot inte klargörs, vilket öppnar för den rena godtycket.
 
Lagförslaget har avvisats av alla tunga remissinstanser, inte bara av Säpo, vilket föranlett Odenberg att göra små kosmetiska korrigeringar. Bland annat skall Försvarets underrättelsenämnd fortlöpande granska verksamheten och vid FRA skall regeringen tillsätta ett särskilt integritetsråd med uppgift att tillse att den   integritetskränkade övervakningen inte kränker de övervakades integritet. Därmed sägs rättsäkerheten vara garanterad.
 
Odenberg lurar i alla fall inte oss. Den olagliga övervakningen av medlemmarna i dåvarande KPML(r) granskades på samma sätt av Registernämnden, vilket påstods säkra rättssäkerheten. Nämndens handplockade politiker och ämbetsmän har också satt spår i åtskilliga av de handlingar som våra medlemmar fått läsa, vilket visar att de tagit del av bevis för de mest flagranta övergrepp mot åsiktsfrihet och personlig integritet.

Men utan att någon enda gång slå larm. Tvärtom sanktionerade Registernämnden i årtionden en verksamhet som Europadomstolen för mänskliga rättigheter i fjol stämplade som olaglig och integritetskränkande.

Så mycket var det och är det med den rättssäkerheten.

Man skall inte måla fan på väggen, även om Mikael Odenberg är misstänkt lik honom. Men övervakningslagen måste stoppas. För det är väl demokrati vi vill ha, inte en övervakningsstat?

30 januari
Proletären nr 5, 2007