Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Affären" Danielsson

Så var det dags för Lars Danielsson. I fredags packade statsministerns torped ihop sitt pick och pack och tog en s.k. time out.


Om han kommer tillbaka till Rosenbad är skrivet i vatten, men det lär i alla inte ske före valet. För även om det påstås att Danielssons flykt är hans eget beslut, så är det uppenbart att chefen haft en inte obetydlig påverkan. Göran Persson kan inte gå till val med Danielssons smutsiga byk som ryggsäck.

Det är med blandade känslor man åser detta spektakel.

Att Lars Danielsson är en slem typ råder det ingen tvekan om. Han är rentav urtypen för den arroganta nomenklaturakultur som utvecklats inom den socialdemokratiska tjänstemannaeliten, en kultur som uteslutande bygger på lojalitet uppåt.

Typer som Danielsson har inget ansvar gentemot väljarna eller ens gentemot partiet, utan bara gentemot den chef som tagit dem under sina vingar. Vinner man chefens odelade förtroende, som Danielsson, kan man i högmod strunta i allt annat, särskilt som man i det mesta agerar i de fördolda. Det ger den arrogans som Danielsson gett prov på.

För vår del ger vi blanka tusan i vad Lars Danielsson hade för sig  på annandagens morgon 2004. Om han var på jobbet eller ej, eller om han ringde de samtal han påstår sig ha ringt eller ej, spelar ingen nämnvärd roll för hanteringen av flodvågskatastrofen i Thailand. Vi kan rentav ha förståelse för att Danielsson inte öppnade sin e-post klockan halv fem på annandagens morgon, något som upprörda drevjournalister anklagar honom för. Inte ens en statssekreterare skall behöva sova med datorn under huvudkudden.

Men ändå är det maktens arrogans som talar när Danielsson inte anser sig tvungen att styrka sin version av händelseförloppet; när han (och chefen) rentav hemligstämplar de inpasseringsjournaler som visar om han talar sanning eller ej. Absurt nog med hänvisning till rikets säkerhet. Sådant inbjuder till spekulation.

Likväl är våra känslor blandade. Vi har sagt det förut och säger det igen. Må vara att regeringen och enkannerligen dåvarande utrikesminister Laila Freivalds hanterade flodvågskatastrofen i Thailand slappt och arrogant. Men inget land kan ha en katastrofberedskap som omfattar tiotusentals turister på andra sidan jordklotet.

Vi har full förståelse för de anhörigas frustration. Men vare sig en empatisk utrikesminister eller en vaken statssekreterare hade kunnat få igång räddningsinsatsen särskilt mycket fortare än vad den kom igång. Detta är en storm i ett vattenglas.

Maktarrogansen är bedrövlig. Men kritikstormen vad gäller Thailand är ändå mest ett politiskt apspel, där den borgerliga alliansen sliskigt utnyttjar en mänsklig tragedi för att komma åt regeringstaburetterna, understödd av bara alltför villiga journalister, ironiskt nog anförda av det numera privatiserade f.d. regeringsorganet Aftonbladet.

Apspelet är lika bedrövligt. Det är knappt fyra månader kvar till valet och den politiska debatten handlar om en sketen statssekreterare.

Denna pseudodebatt representerar något av politikens förfall.

Skillnaderna mellan de s.k. politiska blocken är så små att det är omöjligt att framställa dem som livsavgörande redan nu. Det gäller att inte tråka ut väljarna i förtid och att inte bjuda motståndarna på kontringsmöjligheter. Därför får det som planeras som valavgörande utspel vänta till efter sommaren, som när Lars Leijonborg spelade ut det från Danmarks hämtade ”invandrarkortet” i valet 2002, vilket på en dryg månad mer än fördubblade folkpartiets väljarstöd.

Under tiden är det lurpassning som gäller, som när Fredrik Reinfeldt frånträder varje moderat förslag som opinionsinstituten gör tummen ner för. Kryddad med skandalisering av motståndaren, som i den absurt uppförstorade affären kring Lars Danielsson.

Politiken handlar inte längre om att ge väljarna klara alternativ, eftersom sådana inte finns, utan om opportunistiska utspel, billiga poäng och skandalisering av motståndaren, som i USA. Inte undra på att alltfler väljare vänder politiken ryggen.

Vi beklagar inte Lars Danielsson. Även om vi tycker att alla dessa idoga journalister skulle ägna mer tid åt vad han haft för sig bakom skål och vägg i Bryssel än åt hur han reste dit. Men sådant är väl inte intressant och säljande nog. Dessutom lär Danielsson komma ner på fötter, oavsett om det blir i Rosenbad eller någon annanstans. Nomenklaturafolket kommer alltid ner på fötter.

Men vi beklagar politikens förfall. Den skapar politisk passivitet. Vilket är negativt ur arbetarsynpunkt. 

23 maj 2006
Proletären 21, 2006