Hoppa till huvudinnehåll
Av

Timbuktu planterar frön för revolution



– Jag planterar frön i folks själar och hoppas att det påverkar. Kanske kommer det en ung politiker om fem år som inspirerats av min musik och som vill förändra, säger Jason Diakité med artistnamnet Timbuktu till Proletären.

Jag minns Jason Diakité från fritidsgården på Östra torn i Lund. Han var en av de äldre killarna som var så coola. Populär och skejtboard-talang. Mer än tio år senare är jag ganska nervös innan vår avtalade tid, men det släpper snabbt. Han visar sig vara en riktig charmknutte – och fortfarande lika populär.

– Keep up the good work, säger en cafégäst bredvid oss och klappar Jason Diakité på axeln. Servitören frågar om han får bjuda på något.  
Det är den första riktigt fina dagen i juli. Sommaren har hittills varit en katastrof i Skåne.

– Man trodde att vi skulle få en tre-fyra fina somrar på grund av växthuseffekten men istället så får vi orkaner och översvämningar. Det är en fråga som berör oss alla. Vi måste alla ta ett ansvar för att förändra vår livsstil. Den västerländska livsstilen förstör planeten, säger Jason Diakité.

Den nya skivan Oberoendeframkallande handlar bland annat om vårt sätt att leva och om verklighetsflykt. Hur vi väljer att blunda för de viktiga samhällsfrågorna. Men också om lögner från media och det massiva utbudet av information som distraherar vår uppmärksamhet.

– Titta på musikindustrin. För femton år sedan gavs det ut kanske 10 album i veckan. Idag kommer det ut 100 album i veckan. Lägg sedan till internet, datorspel och filmer. Det är ett massivt utbud av information. Det distraherar oss från att tänka själva och skapa nya idéer.

Budskap
Han använder musiken för att få fram ett budskap. Våren 2003 kom låten ”Ett brev”. USA laddade upp för det som skulle bli Irakkriget och Sveriges regering gjorde inte ett skvatt för att stoppa det. Låten riktade sig till statsminister Göran Persson och uppmanade honom, med en medvetet naiv ton, att ändra politisk kurs.

• Tänker du skriva ett brev till Reinfeldt?
– Man ska aldrig säga aldrig. Regeringen verkar vara anti-public service och då är jag anti-dom. Fortsätter han att attackera public service kan han räkna med ett brev.

Med sina amerikanska föräldrar växte han upp i bostadsområdet Djingis Khan i Lund. Det var i början av 1990-talet, då hip-hop slog till stort i Lund och många stora band kom förbi och spelade på Mejeriet och Bakfickan, som han började göra musik. Jason Diakité var alltid där och iakttog, och började utveckla det till något eget.

Middagsdiskussioner
Vid sin sida har han haft flera artister, som vännen Chords och kompbandet Damn!. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Ett intensivt turnerande har varvats med  storsäljande skivor som Alla vill till Himmelen men ingen vill dö (2005), som sålde guld, och ett eget radioprogram: P3 HipHop.

Sitt samhällsengagemang har han fått från diskussioner vid middagsbordet med sina politiskt intresserade föräldrar.

– Jag är intresserad av dagsaktuella händelser, läser mycket böcker, tidningar och historia.

– Irakkriget, ja…fruktansvärt. Krig kan aldrig leda till fred. Den mest kommersiella median visar inte vad som verkligen händer i Irak och ännu mindre i Afghanistan.

Någon gång kring millennie-skiftet förändrades hemstaden Lund. Bostadsbristen ökade och brats från Stockholm tog över utelivet. Samtidigt gick Malmö förbi Lund som Skånes Mecka för kultur och musik.

– Alla polare från Lund har flyttat till Malmö. Malmö är lite som Vilda västern. Det finns en rå energi här som jag gillar. Mycket kreativitet och mycket kriminalitet.

Favoritområdet är Möllevången, ett område med blandad befolkning och tätt mellan klubbarna.

– Det är unikt i Sverige. Ett invandrarområde mitt i stan. Ett jävligt coolt område, här bor konstnärer, barnfamiljer, musiker och invandrare. Men det håller också på att förändras.

Stor potential
I skrivande stund är lokaltidningarna fulla av svarta rubriker om Rosengård. Anlagda bränder, misshandel och poliser som skjuter varningsskott i luften.

– Rosengård har 24.000 invånare. 8.000 är mellan 8-14 år, det är mycket barn. Där finns en fruktansvärt stor potential, menar Jason. Problemet är att det finns allt-för få fritidsgårdar, för få positiva influenser. Men Rosengård är inte ensamt, du har Holma, Nydala och så vidare. Och det är bara i Malmö, sen har vi Göteborg, Stockhom, Örebro, Uppsala.

– Ungdomarna behöver positiv uppmuntran. De måste få tro på sig själva och känna att vuxna älskar dem. Jag tror att barn lämnas mer åt sig själva nuförtiden, åt varandra, åt datorer och internet, istället för mänsklig kontakt med vuxna förebilder.

Uppror
• Vad tycker du om vänstervinden i Latinamerika?
– Ganska coolt. Ett land som Venezuela leds av en man som använder oljepengarna i folkets intresse och för att hjälpa andra länder.

– USA har fullt upp med Mellanöstern och har inte haft tid att motarbeta folkrörelserna. Men det var bara en fråga om tid. Hade inte USA stött statskupper och generaler hade det hänt mycket tidigare.

Anledningen till att det inte varit någon revolution i Sverige är på grund av det nordiska klimatet, tror Jason Diakité.

– Folk gör inte uppror när det är kallt.

 Kanske är det därför han är så glad över att sommarvärmen nått Skåne med full kraft.

NILS LITTORIN
Proletären 31, 2007