Hoppa till huvudinnehåll
Av

Till minne av Lars Forssell


Två betydelsefulla konstnärer har den senaste veckan gått ur tiden. Författaren Lars Forssell samt regissören och dramatikern Ingmar Bergman. Två giganter i den svenska kulturvärlden. Lars Forssell var poeten och manusförfattaren som förändrade diktkonsten under 1950-talet. Ingmar Bergman blev av många, inte minst utomlands, hyllad som världens bäste regissör genom tiderna.

Politiskt stod de båda konstnärerna dock nästan i ett motsatsförhållande till varandra. Lars Forssell tog ställning för FNL under 1960-talet och skrev litteratur och teater för en bredare publik. Ingmar Bergman valde, under en tid då konsten blev allt mer samhällsengagerad och tillgänglig för arbetarklassen, den reaktionära vägen och fördjupade sig i existensiella och religiösa grubblerier.

Trots skillnaderna, lämnar både Ingmar Bergman och Lars Forssell ett outplånligt arv efter sig, i form av två enastående konstnärsskap. Nedan följer en minnesartikel om Lars Forssell.

Poeten, dramatikern, visdiktaren och akademiledamoten Lars Forssell avled förra torsdagen, 79 år gammal. Forssell var en genreöverskridande författare som förde in den politiska dikten i Sverige och som i flera decennier slogs mot etablissemanget.

Lars Forssell debuterade 1949 med diktsamlingen ”Ryttaren”. Med sin diktkonst ville han bryta med den inåtvända ”obegriplighetspoesi” som 40-talisterna representerade.

I ”Narren” från 1952 drev han med samtidens intellektuella anspråk. Humorn och ironin var ett sätt att få kontakt med läsaren. Forssell kände sig besläktad med Chaplin, som kunde konsten att balansera kritik med underhållning, och han skrev också en essä om denne fimskapare 1953.

Lars Forssell verkade i så vitt skilda genrer som poesi och schlagertexter, kabarét och dramatik. Han var också den som argumenterade för att ge Evert Taube epitetet poet, vilket provocerade författareliten.

Historia och politik
Lars Forssell var också en av dem som förde in historia och politik i den svenska lyriken efter 40-talets högstämda modernism. När modernisterna diktade om tidens ångest efter konstens alla regler, ville Lars Forssell hellre dikta om det kalla kriget som dominerade 50-talet. På 1960-talet var Forssell en av de första författarna som protesterade mot USA:s krig i Vietnam.

Under 1960- och 70-talen skrev Lars Forssell sina största diktsamlingar. ”Röster” (1964), ”Ändå” (1968), ”Oktoberdikter” (1971), ”Försök” (1972) och ”Den möjliga” (1974), där han använde sig av rolldiktning med masker föreställande kända personer.

Som dramatiker ville Lars Forssell ”lägga häftstift på stolarna” och hitta ett uttryck som var mindre bekvämt. Exempel på pjäser är ”Kröningen” (1956), ”Mary Lou” (1962), ”Söndagspromenaden” (1963) och ”Galenpannan” (1964).

Han översatte även politiska visor av Jacques Brel, Boris Vian och Georges Brassens (till exempel den välkända ”Snurra min jord”, 1958). Han skrev också egna politiska visor under 1960-talet (”Jack Uppskäraren och andra visor”, 1966). Lars Forssell skrev också för operan och var en skicklig översättare, samtidigt som han skrev shower till Lill-Babs.

Insändarstormar
Denna blandning av genrer förenat med hans frispråkighet retade borgerligheten. Han skapade insändarstormar i borgerlig media, både när han pratade om kondomer i tv på 1960-talet, och när han valdes in i Svenska Akademien 1971.

Själv kommenterade han utnämningen så här. ”Jag tycker att jag har gjort mitt bästa för att slippa det här invalet. Så jag tar det närmast som ett personligt misslyckande.” Ändå var Lars Forssell vid sin död den som suttit längst i Akademien.

Efter hand blev Lars Forssell både folkkär och respekterad av den litterära eliten, och han tog emot en lång rad litterära utmärkelser.
Senare diktsamlingar av Lars Forssell är bland andra ”Stenar” från 1980 och sonettsamlingen ”Sånger” från 1986.

JENNY TEDJEZA
Proletären