Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Sverige behöver en filmlag”

Gunnar Bergdahl slutade som chef för Göteborg International Film Festival för nio år sedan. Idag är han en av festivalens hedersgäster och en engagerad filmskribent. Som kulturchef på Helsingborgs Dagblad uppmanade han nyligen kulturministern att avgå, för kulturens skull.


Vi träffar Gunnar Bergdahl på SF-ägda Biopalatset i Göteborg, en av många biografer där Göteborg International Film Festival huserar i månadsskiftet januari-februari.

– Jag har fortfarande mitt hjärta kvar i verksamheten, säger han och visar stolt upp den metallbricka som livet ut gör honom till hedersgäst på festivalen.

Gunnar Bergdahl menar att framgångarna för GIFF som idag är norra Europas största filmfestival beror på att den både är publik och en mötesplats för filmmarknaden.

– Det var cineaster som startade festivalen och det är fortfarande filmälskare som sitter i ledningen. Det är viktigt. Festivalen ska vara för filmens skull och inte en skrytgrej för Göteborgs stad.

Till vardags är Gunnar Bergdahl kulturchef på Helsingborgs Dagblad och bland annat en engagerad filmskribent. I samband med Guldbaggegalan i januari publicerade han en debattartikel i Aftonbladet där han hårt kritiserar dagens filmpolitik. Eller snarare bristen på filmpolitik.

– I Sverige är villkoren för att göra film ganska bra. Genom bland andra Svenska Filminstitutet och SVT finansierar vi film med skattemedel och det produceras ett trettiotal filmer varje år. Utan skattemedel hade vi fått få och usla filmer.

Problemen för svensk film ligger, enligt Gunnar Bergdahl, snarare i distributionsledet. När filmerna väl har producerats lämnas de över till en kommersiell bedömning på en marknad där Bonnierägda SF Bio dominerar stort.

– Vi finansierar filmerna tillsammans men om vi inte bor i storstäderna så får vi inte se dem.

Bakgrunden till problemen finns i det filmavtal mellan staten och branschen som sedan 1963 styr den svenska filmpolitiken genom att biograferna betalar tio procent av biljettintäkterna till produktion av ny film.

Gunnar Bergdahl menar att detta var ett vettigt upplägg på 60-talet när staten var stark och drev visioner. Men på 90-talet vingklippte regeringen Bildt Svenska Filminstitutet som sedan dess varken får producera eller distribuera film.

– Det är naturligtvis en illusion att den kommersiella marknaden ska kunna bära kulturvärden.
I grunden är den havererade filmpolitiken ett demokratiskt problem.

– Hela idén med parlamentarismen är att vi väljer representanter som ska fatta beslut i vårt ställe. Men nu har vi fått politiker som vill besluta så lite som möjligt. Istället lämnar de över makten till direktörerna som naturligtvis har helt andra intressen.

Gunnar Bergdahl menar att företag som SF inte bryr sig om det långsiktiga värdet av en film. För SF är det viktigare vad 10000 betalande människor har glömt i morgon än vad en enskild människa minns för livet, skriver han i sin debattartikel.

– Därför måste en statlig kulturpolitik slå vakt om de upplevelser som vi bär med oss resten av livet. Kultur handlar om det som definierar oss som människor och alla samhällen behöver det. Kulturen är grundforskning om vad det innebär att vara människa. I alla förtryckande regimer är det friheten att uttrycka sig som först stryker på foten. Se på Egypten!

Detta är också anledningen till att Gunnar Bergdahl uppmanar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att avgå. Det som till sist fick honom att skriva denna uppmaning var ett uttalande från kulturministern nyligen då hon beklagade näringslivets ovlilja att sponsra kultur och lade skulden på landets kulturskribenter som enligt henne borde vara mer inbjudande gentemot företagarna.

Lägg därtill hennes uppfattning att sänkta skatter är kulturpolitik, slopandet av fri entré på statens museer och stödet till vägkrogsbiblioteken samt att hon har medverkat i en reklamfilm för monopolet SF Bio.

– Hon försvarar inte kulturen, säger Gunnar Bergdahl. Jag trodde att hon skulle stå för en konservativ syn där kulturen ändå har ett värde men hon har fullständigt kapitulerat för de strömningar som säger att allt ska rattas av entreprenörer. Hon avsäger sig de goda demokratiska uppgifterna.

Att kulturministern i sina uttalanden försöker styra landets journalister är dessutom häpnadsväckande i en demokrati.

– Jag får stalinvibbar, säger Gunnar Bergdahl. Vi journalister ska vara maktgranskande.
För att alla i Sverige ska få möjlighet att se de filmer som produceras efterlyser Gunnar Bergdahl politiker som vågar fatta beslut och verkligen representera folket. Han drar paralleller till vad han kallar avregleringshysterin och påpekar att inga partier går till val på höga elpriser och tågkaos.

– Hela poängen med riksdagen är lagstiftning och vi behöver en filmlag som beskattar biobransch, bredbandsbolag och kommersiella tv-kanaler.

Tanken med att beskatta bredbandsbolagen är att återföra till filmskaparna en del av de medel som går förlorade genom den nya tekniken och den ökande nedladdningen av film på internet.

Gunnar Bergdahl vill också att kommunerna åläggs ett ansvar för att invånarna får se den film som produceras.

– Ett kulturhus i varje kommun! Idag är det bara storstadsborna som kan se all film trots att filmerna finansieras av alla. SF Bio visar bara det som de bedömer som kommersiellt lönsamt och det leder till kulturell utarmning.