Stikkan vände vinden

Stikkan var bondkomiker, folkskollärare i Aspudden, textförfattare, kompositör, musikförläggare, manager, storkapitalist, politisk reaktionär, grundare av Polar Music och instiftare av Polarpriset.

Stikkan hade växt upp i Hova, Västergötland, där han påbörjade sin entreprenöriella karriär genom att som 13-årsåldern köpa in godis från ICA-handlaren och sälja det något dyrare på idrotts-platsen.

Engelsmännen anses bland mycket annat vara experter på humor. Det är  de som för några decennier sedan myntat den odödliga definitionen av ett helvete som ”en plats där svenskarna står för underhållningen”. Jonas Hallberg, en inhemsk expert på ämnet, exemplifierade detta genom att epigrammatiskt beskriva tillståndet i Sverige vid samma tid: ”Allt man hör är Klockspelet i Stadshustornet och Stikkan Andersons musiktexter.” Alltifrån Tivedshambo 1947 blev det c:a 3200 stycken, producerade med en takt av uppåt tre per dag, tex som här under pseudonymen Stig Rossner:

Min pullover é väl inte ny
men jag bär den ändå
    så gärna, ty
när jag bär den tänker jag
    på dej
ty du gjorde den en gång
    just åt mej…

Man behöver bara citera ett kort utdrag från en dåtida engelsk text, för att få ett mer realistiskt mått på den kulturella eftersläpning som Sverige enligt de arroganta och chauvinistiska engelsmännen hade att hämta in vid denna tid:

She loves you, yeah, yeah,         yeah
She loves you, yeah, yeah,         yeah
She loves you, yeah, yeah,         yeah, yeah
Etc.

På sjuttiotalet hade Anderson lärt sig att i stället skriva texter på engelska:

Waterloo – I was defeated,
    you won the war
Waterloo – promise to love you     for ever more…etc.

Dessa rader som med hjälp av Benny Anderssons musik lade grunden till Anderssons och ABBA:s affärsimperium bör i efterhand tillmätas ett betydligt större metaforiskt djup än vad författaren insåg, men som en del av hans motståndare åtminstone instinktivt anade.

På ytan kan texten tolkas som en motsträvig kärlekspartners kapitulation.

Det är dock inte nog att därutöver tolka denna uppgivenhet som rent lingvistisk – som ett erkännande av den anglosachsiska musikstilens och språkets definitiva seger.

Kitsch
Men sjuttiotalets början, då texten skrevs, har av historieskrivare i efterhand karakteriserats som den tid då ”vinden vände” för den kollektivistiska ideologi som länge hade det politiska tolkningsföreträdet i Sverige.

Det var då sextiotalets vänstervåg började splittras upp i feministiska och ekologiska strömningar. Det var då grunden lades för fyra socialdemokratiska valnederlag i rad under decenniet. Det var då som SAF:s medvetna ideologiska och kulturella upprullningskampanj började.

Vi var många progressister, som inte alltid var direkt begeistrade av alla den musikaliskt förhärskade proggens alster. Men vi förstod att vi i Stikkan och hans ABBA med deras kitschiga kläder och deras världsfrånvända hedonism, med texter som endast språkligt avvek från Min pullover och She loves you, yeah.., hade fått se en glimt av en framtid som vi absolut inte ville ha. Men som vi fick.

Waterloo – I was defeated,
    you won the war
Waterloo – promise to love you for ever more…

Raderna skulle lika gärna idag kunna ha diktats av Mona Sahlins  (eller George Browns) parti och tillägnats kapitalismen och marknaden.

Petter Karlssons och Marie Ledins (Stikkans dotter och arvtagare) korta biografi över ”Stikkan” (Anderson Pocket AB 2008; 206 s.) ger i och för sig naturligtvis inte i alla avseenden denna bild.

Boken ger ändå rikligt med material för den som vill stödja ovanstående tolkning av hur Stikkan Andersons var med och hjälpte till att vända den vind som ett tag nu blåst socialismen och välfärdssamhällets proponenter rakt i ansiktet. Han var förvisso inte ensam om att stå för denna bravad. Många av oss har bidragit, stundom mot vår uttalade vilja.

Aforismer
Stikkan är berömd för sin aforism ”Folk är inte så dumma som man tror – de är mycket dummare”.  Den får stå för honom, eller eventuellt hans föregångare, cirkuskungen P T Barnum – men han och ABBA har i varje fall genom sin gärning inte gjort svenska folket mycket klokare.

Det var nog inte meningen heller, ty som Mao Zedong sade i ”Enhetsfronten inom kulturarbetet,” Valda verk, Vol. III): ”En armé utan kultur är en tjockskallig armé, och en tjockskallig armé kan inte besegra fienden.”

Stikkan var själv långt ifrån tjockskallig, lika litet som SAF-direktörerna. Han avskydde så småningom mer och mer den schlagerkultur han blivit förmögen på och lyssnade mest på  sk klassisk musik och på jazz.

Hans Isaksson
Proletären nr 31, 2009