Spola högerns kulturutredning

I de kulturpolitiska målen från 1974 kan vi bland annat läsa att kulturpolitiken ska syfta till att minska marknadsekonomins negativa verkan, att ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet och att samhället ska ha ett övergripande ansvar för att främja spridningen av kulturutbudet.

I 2009 års kulturutredning är skrivningarna om marknadsekonomins negativa verkan och samhällets övergripande ansvar för spridningen av kulturutbudet strukna tillsammans med begreppet konstnärlig kvalitet, och den offentliga kulturbudgeten stärks inte med en enda krona.

Istället förvandlas kulturen till en del av marknadsekonomin. Kulturen ska i större utsträckning finansieras av privata sponsorpengar och vara ett redskap för kapitalismens utveckling, istället för att delta i kritiken av marknadsekonomins baksidor.

Flera hundra remissvar
Trots den relativt korta remisstiden på endast tre månader har flera hundra remissvar kommit in till regeringen från myndigheter, kulturinstitutioner och intressegrupper.

Ett av de remissvar som är hårdast i sin kritik kommer från skuggutredningens tanke-smedja med Stina Oscarson på Orionteatern i spetsen som kräver att hela utredningen görs om under tre års tid med en remisstid på ett år.

Skuggutredningens tankesmedja menar att kulturens projekt inte kan vara detsamma som det kapitalistiska:

”Vi lever i en tid när nästan alla åsikter och uttryck är köpta, och en tid där vi ständigt möts av förenklade budskap av vad det innebär att vara människa […] Konsten i sin ursprungliga form har ett helt annat uppsåt och ett ansvar att aldrig förenkla, vare sig det gäller historiska skeenden eller människor. […] Det är bland annat därför som konsten och kulturlivet måste vara centralt i en demokrati.”

Även ABF Göteborg är kritiskt till utredarnas förslag att i större utsträckning lämna kulturen åt sitt marknadsekonomiska öde:
”Att ta bort kvalitets- och autonomifunktionerna öppnar också för att kulturen skall kunna verka på, eller rent av underställas marknadens villkor. Utredningens förslag om kulturarbetarnas ökade entreprenörskap, näringslivssponsring och ökat samarbete med civilsamhälle bygger alla på idén om ökad icke-offentlig finansiering.”

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, KLYS, är bland annat kritisk till det som utredarna kallar aspektpolitik, det vill säga att kulturen ska användas som redskap på andra områden i politiken och i samhället.

KLYS menar att denna aspektpolitik skulle utgöra ett hot mot konstens frihet och reducera kulturen till en ”allmän nyttighet att brukas för olika politiska mål”.

Även KLYS anser att en ny parlamentarisk kulturutredning bör tillsättas.

Friteatergruppen Ungatur i Stockholm inleder sitt remissvar med att beklaga att kulturutredningen bygger mer på kontakter med arbetsgivare inom kulturområden än på samtal med utövare och arbetstagare.

Även Ungatur är starkt kritisk till att utredarna vill slopa det kulturpolitiska målet om att hindra marknadsekonomins negativa verkan:
”Det är inom kulturen vi formar våra gemensamma värdegrunder. Därför bör staten skydda kulturområdet (och därigenom medborgarna) från de krafter som ständigt måste sätta den ekonomiska profiten i första hand.”

Större ansvar på näringslivet
Teaterförbundet kritiserar kulturutredningen för dess ambition att lägga ett större ansvar för kulturen på regioner och näringsliv.
”Den ekonomiska krisen kommer att ställa frågorna om den nationella kulturpolitikens roll på sin spets. Som vi ser det behövs mer än någonsin en sammanhållen och resurskraftig nationell kulturpolitik som kan ta ansvar för en kultur i hela landet.”

Förutom denna ideologiska och strukturella kritik mot kulturutredningen finns det bland remissvaren otaliga exempel på kritik mot utredarnas arbetssätt. Utredningen har gått för fort fram, den har inte varit parlamentarisk, remisstiden har varit för kort och utredarnas resonemang saknar stöd av fakta. Utredningen saknar en levande beskrivning av det just nu pågående svenska kulturlivet och den långa texten är mer en översikt än den grundläggande analys som man kan förvänta sig av en utredning.

Det är helt uppenbart att högerns kulturutredning hör hemma i soptunnan. Marknadskrafterna kan inte garantera den fria och nyskapande kultur som utgör en av stöttepelarna i varje demokratiskt samhälle, och ett offentligt finansierat kulturstöd är en förutsättning för att alla invånare ska ha tillgång till ett rikt kulturliv.

Låt oss hoppas att all den kritik som formuleras i remissvaren på kulturutredningen kommer att mynna ut i en bred protest mot högerns drömmar om ett marknadsanpassat kulturliv.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 22, 2009