Så minns vi socialisten Slas

Han berättade historier där nästan ingenting händer, om människor som lever sina liv utan större åthävor. Om dem så skrev han meningar som de egentligen inte kan skrivas, men så att alla förstod.

Han småpratade med sina läsare och lät tankarna löpa och vi var många som förundrades – och kände igen oss.

Stig Claesson förtjänar alla de positiva omdömen och allt beröm som nu fälls över hans insatser. Här finns egentligen inte mycket att tillägga, mer än en aspekt som måste framhållas och läggas till de övriga minnesorden. Den politiska.

I tanke, handling och dikt verkade Slas för solidaritet och rättvisa. För socialism. ”Jag kan kalla mig en kommunistisk medlöpare”, skrev han själv – ”men fan vet om jag tillåter någon annan att göra det innan jag sagt mitt”.

Slas var sjutton år när andra världskriget tog slut och världen som mötte honom och andra ur hans generation var en sönderbombad, sönderbruten, sönderhatad, hungrande, törstig och sårig värld. 

”Det lyckliga Europa” är berättelsen om hur en kvarts miljon ungdomar från olika länder samlades för att bygga en järnväg i Jugoslavien. Vi trodde på Stalin, Tito och Dimitrov likaväl som på Carlsberg, Tuborg og en Hof, skriver Slas femtiofem år senare.    

Proletär
Slas växte upp som en andra generationens invandrare i storstaden. Hans barndom var i arbetarkvarteren på Söder men också hos släktingar i Västergötlands skogar. Överallt var det fattigt. ”Svart asfalt och grönt gräs” handlar om detta. Proletär till kropp, själ och samvete, så beskrev han sig själv, ”ofarlig om ej retad”.

Retad blev han ofta och med åren alltmer vrång mot samhällsutvecklingen. Den sista boken (från 2006) heter ”God natt fröken Ann”. Titeln är ett uttryck som irländska boxningstränare använde för att förklara för sina adepter att nu är det dags att lägga av.

Slas skriver i denna sin 84:e bok ur en jämnårig berättares perspektiv om hur politiken fungerar, nu ”…spelar Staten, Kommunen och Landstinget poker tillsammans med en representant för varje parti, nåt slags stötpoker om pengar som inte finns, så det man satsar är värdelöst, det är nämligen bara ord. Ord som man lyckats upprepa så många gånger att dom blivit värdelösa. Nån satsar vård, nån satsar skola och åter en tredje drar till med omsorg. Dessa tre ord kan ligga i potten men ingen kan lösa in dem. Det finns inte pengar”

Pengar finns naturligtvis men inte till trams som vård, skola, omsorg. Finns inte viljan finns inte pengarna, och finns inte pengarna finns inte viljan.

Dystert
Det är dystert och till slut får bokens huvudperson också höra från sin samtalspartner att han borde gå i spetsen för ett uppror. Svaret på bokens sista sida är Slas i ett nötskal:

”Det ser bara konstigt ut om en som inte kan gå går i spetsen för andra som heller inte kan gå”.

Det är sorgset och det finns inte mycket hopp mellan raderna.  Så skrev Slas i bok efter bok på ett sätt som ändå pulserar av kärlek, solidaritet och en trotsig stolthet. Ett rött hjärta har slutat att slå.

CARL JOHAN ULFF
Proletären 1-2, 2008