Rysskräcken vädras på nytt i finsk krigsfilm

Nyligen gick den finska filmen ”Slaget om Finland-Tali Ihantala 1944” upp på biografer i Sverige. Premiären i Stockholm skedde under stort pr-pådrag med bland andra kungen, drottning Silvia, kronprinsessan Viktoria och Carl Bildt som inbjudna gäster.

En film som det inte alls fanns anledning att bry sig om, om det inte vore för att den döljer och förfalskar historiska fakta och därmed är en del av den pågående historierevisionism som dagens unga generation utsätts för. Vilket väl också är förklaringen till kändisuppbådet på premiären för att få uppmärksamhet och ökat intresse kring filmen.

Filmens handling är förlagd till Karelska näset och den sovjetiska offensiven där sommaren 1944 (från juni fram till stilleståndet några månader senare, och fredsavtalet 19 september). Den offensiv som sträckte sig till en linje strax norr om Viborg och Petrosavodsk. När målet var uppnått, avbröts den sovjetiska offensiven, precis som klargjorts före.

Historierevisionism
Men filmen återuppväcker ett gammalt revanschistiskt påstående: finnarnas militära motstånd tvingade ryssarna (läs Stalin) att avstå från att erövra hela Finland. Filmen avslutas följaktligen också med att fyra gånger upprepa samma mening: Finland vann en avvärjningsseger vid Tali … vid Ihantala … och vid ytterligare två namngivna orter.

Underförstått att det räddade Finlands självständighet. Men Finlands självständighet var aldrig hotad eller ens ifrågasatt av Sovjetunionen även om reaktionära krafter såväl i Finland som i andra länder (inte minst i Sverige) ständigt påstått det.

Man kan ju till exempel erinra om att det var bolsjevikerna, genom folkkommissarien Josef Stalin, som strax efter ryska revolutionen undertecknade dekretet om Finlands oavhängighet, och därmed bröt landets flerhundraåriga ockupationer (först av Sverige, från 1809-10 av tsar-Ryssland).

Och än tydligare: finns det någon som på fullt allvar tror, att den sovjetiska Röda Armé, Röda Flotta och Röda Flygvapen som befriade Europas folk från nazismens och fascismens terror och folkmord, och besegrade Nazitysklands välutrustade och vältränade mångmiljonarméer, inte skulle kunnat erövra Finland om det varit dess målsättning?

Tyskvänlig bourgeoisie
Det enda reella hot som funnits mot finsk självständighet under 1900-talet svarade den reaktionära och under 30-talet alltmer
fascistiska och tyskvänliga delen av landets bourgeoisie  för, som först förde ett blodigt klasskrig mot Finlands arbetare och fattigbönder efter självständigheten och som därefter talade om krig för att skapa ett Stor-Finland.

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland växte de nära förbindelserna med Nazityskland från delar av borgerligheten och överklassen. National-chauvinistiska strömningar, tillsammans med uttalat fascistiska, stärktes under hela 30-talet. Nu skulle slutgiltigt göras upp med den radikala arbetarklassen, något som enligt reaktionens talesmän inte slutförts under inbördeskriget efter självständigheten.

Ett konkret uttryck för dessa stämningar utgjordes av Lapporörelsen som genomförde en rad terroraktioner och mord på socialister och kommunister. En vanlig metod var så kallade körning, dvs man bortförde männen från misshagliga familjer till ryska gränsområdena där de misshandlades eller dödades.

”Nära vän”
I takt med Nazitysklands frammarsch på kontinenten, ökade samarbetet, även militärt. Hitler kom att betrakta Finland som en ”nära vän och förbunden i norr”, höga finska militärer tränade samman med sina tyska kollegor osv. Mannerheim som en gång varit rysk officer vid tsarens regemente i St. Petersburg, sade sig ha starka förhoppningar om att äntligen få hämnd på det ”bolsjevikiska slöddret” som störtat tsarväldet.

Det var detta politiska närmande till Nazityskland och det öppna militära samarbetet under senare hälften av 30-talet som tvingade Sovjetunionen att se Finland som ett fientligt uppmarschområde vid ett kommande tyskt anfall.

Detta utgör också den säkerhetspolitiska bakgrunden till varför Sovjetunionen begärde att få byta till sig södra delen av Karelska näset mot landområden längre norr ut i Öst-Karelen. Detta för att skydda Leningradområdet som med dåvarande gränsdragning kunde nås med artillerield från finskt område.

Den finska vägran att gå med på detta, ledde till det så kallade Vinterkriget november 1939-mars 1940, där Sovjet med militära medel såg sig tvingat att flytta gränsen de erforderliga milen norrut.

Allierad
I juni 1941 skedde så Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen. Tre dagar efter det att Operation Barbarossa inleddes, förklarade även Finland krig mot Sovjetunionen. Det krig som brukar kallas Fortsättningskriget och som höll på fram till stilleståndsavtalet som undertecknades 19 september 1944. I drygt tre krigsår var Finland allierat med Nazityskland och Hitler.

Finsk militär och statsledning var helt införstådda med och förberedda på Hitlers angreppskrig. Tysk trupp fanns redan i Finland. Finlands president Ryti hade ingått omfattande och till delar även för finska parlamentet hemliga samarbetsavtal med Tyskland. Statsminister Väinö Tanner, socialdemokrat, var en av de aktiva krigshetsarna. (Bägge dömdes efter kriget som krigsförbytare av Finlands folk).

Maktgalenskapen och nationalchauvinismen tog sig allt djärvare former. Hakkila, den socialdemokratiske talmannen i finska riksdagen förklarade strax efter krigsutbrottet att ”det är nu nödvändigt, då tillfälle därtill yppats, att besluta sig för att införliva de karelska områdena öster om den gamla historiska gränsen.” (18 juli 1941)

Andra gick ännu längre. Professor Jalmari Jakkola publicerade, med officiellt stöd från statsledningen, kartor som visade hur ”alla finska stammar” borde återförenas i ett blivande Stor-Finland. Hans vision omfattade inte enbart Öst-Karelen utan hela Kolahalvön inklusive Murmansk och dessutom Leningradregionen och det så kallade Ingermanland, dvs delar av Estland!

Ställningskrig
Finlands deltagande i kriget som allierad med Nazityskland var inledningsvis framgångsrikt. Karelska näset ner till Leningradområdet och Ladoga erövrades. Sedan följde ett ställningskrig.

Sovjetunionen gjorde flera försök att få Finland att bryta sin allians med Nazityskland. Alexandra Kollontaj, som var Sovjets ambassadör i Sverige under andra världskriget, sökte via svenska regeringen kontakt med finska regeringen för att diskutera en fredsöverenskommelse. 1943 erbjöd sig också USA:s regering att medla. Samtliga propåer avvisades av den finska statsledningen.

Vintern 1943-44, när slaget vid Stalingrad, de sovjetiska pansaroffensiverna i Don-bäckenet och upprullningen av den nazityska fronten längs hela linjen visade, att Nazitysklands nederlag endast var en tidsfråga, gjordes nya diplomatiska framstötar till nationer som bundit sina öden till Nazityskland.

Såväl Rumänien som Bulgarien bröt också dessa månader med Hitlersidan. Till och med när fascistledaren Horthy i Ungern våren 1944 insåg att det var dags att byta sida (vilket ledde till att han störtades av tysktrogna nazister), vägrade den finska statsledningen att diskutera en uppgörelse, trots nya sovjetiska propåer.

Diplomatiskt spel
Naturligtvis fanns det i Finland även mer demokratiskt sinnade krafter inom borgerligheten. En av dessa, J.K. Paasikivi, som förhandlat om fredsuppgörelsen 1940 och som skulle komma att bilda regering efter fredsöverenskommelsen i september 1944, hade hela tiden tagit avstånd från krigsaktivismen. I sina dagböcker skrev han mycket om det diplomatiska spelet kring Finland, liksom bittra kommentarer om de finska politikernas kortsynthet.

Hans anteckningar bekräftar entydigt att insikten om Sovjetunionens strävan var väl känd i styrande finska kretsar. Man visste att Sovjetunionen inte hade något som helst intresse att ”lägga under sig” Finland som reaktionära krafter – även i Sverige för övrigt – alltid påstod.

Höjdpunkten i denna högerkrafternas antisocialistiska hetskampanj nåddes under vinterkriget då parollen Finlands sak är vår samlade även den svenska bourgeoisien men också, sorgligt nog, stora delar av det socialdemokratiska partiets ledande krafter.

Tusentals svenskar anmälde sig som frivilliga för att ”möta den ryska björnen” och ”ge bolsjevikerna en läxa”. Turligt nog för de flesta hann inte så många komma till någon front innan stilleståndsavtalet ingicks. Huvuddelen av svensk press visste inte till sig i krigsiver samtidigt som de i Sverige som inte instämde i krigskören stämplades som svikare och förrädare. Krav restes på att SKP (kommunistpartiet) skulle förbjudas, och kommunister spärras in.

Medan Paasikivi konstaterade helt korrekt att ”åtgärderna var naturligtvis riktade mot Tyskland” och han refererade också till samtal med Kollontaj som sagt att ”Sovjetunionen visste att Tyskland ämnar anfalla Ryssland och att man fruktade för att Finland blir ett språngbräde.”

900 svenskar
1941 var det åter dags. Men det var betydligt färre svenskar som nu såg glädjen i att få strida på Hitlers sida. Sammanlagt runt 900 svenskar – de flesta kom från något av de olika svenska nazistgrupperna – begav sig till Finland.

Sommaren 1944 när den sovjetiska offensiven slutligen tvingade den finska statsledningen att kapitulera och underteckna stillestånds- och fredsavtalet, lär det ha varit färre än 50 svenskar på den Karelska fronten, där de ingick i den sk Svenska bataljonen (som var en svensktalande styrka med i huvudsak finlands-svenskar.)

Varför då en film om detta över sextio år senare? Är det enbart för att sprida dimridåer över ett konkret historiskt skede under andra världskriget? Som led i liberalismens omskrivning av historien. Vet man inte att Finland stred på Nazitysklands sida under andra världskriget, lär man sig inte det i denna film.

Rysskräck?
Eller är det också vanlig gammal rysskräck som skall vädras igen? Om regimen i Moskva är politiskt röd eller blå spelar därvid under-
ordnad roll. Kapitalismens globala eufori efter Sovjetunionens sönderfall håller på att förtunnas.

Och i takt med imperialismens nya krig och krigsförbrytelser runt vår värld är det kanske nödvändigt att måla upp fiendebilder på nytt? 

TEDDY-JOHN FRANK
Proletären 5, 2008