"Revolutioner blir lagliga när de lyckas"

eriksson_pekkari

Publicerad 22 augusti 2006

Intervju med Claes Eriksson och Sofia Pekkari<br />

– Politiken sätts ur spel när politikerna är i händerna på ekonomiska intressen, säger Claes Eriksson som i september har premiär på sin nya film ”Den enskilde medborgaren”. Proletären har träffat honom tillsammans med skådespelaren Sofia Pekkari.

I höst har Claes Erikssons nya film ”Den enskilde medborgaren” premiär.  Proletären träffar honom tillsammans med Sofia Pekkari, en av skådespelarna i filmen, på Lorentzbergsteatern i Göteborg där Galenskaparna och After Shave huserar.

Han är den skarpa satirikern som med stillsam humor har tagit ställning för den lilla människan i en lång rad revyer och filmer. Hon är det unga stjärnskottet som i våras slog igenom med dunder och brak i tv-serien ”Möbelhandlarens dotter”.

– Det är en film om två olika världar där den ena världen uppvärderas högst ovärdigt, säger Claes Eriksson med sitt oefterhärmliga sätt att leka med språket när han ombeds att beskriva ”Den enskilde medborgaren”.

Filmen har hämtat sin inspiration från skandalerna kring försäkringsbolaget Skandia där några höga chefer för ett par år sedan roffade åt sig miljoner. Men i Claes Erikssons film får direktörerna dåligt samvete för sin girighet.

– Det är samma ämne som i Jan Guillous ”Tjuvarnas marknad”, men mer försynt och diskret.

– Det här är gjort på det typiska Claes-sättet, fortsätter Sofia Pekkari. På ett ställe i filmen sjunger jag en sång och Claes ville att jag skulle sjunga utan att lägga in egna värderingar. Det blir vasst när man bara berättar hur det är. Hur vissa människor kan tro att de är så mycket mer värda än andra.

Roten till allt ont
Claes Eriksson ville göra filmen för att han tror att rofferiet är roten till allt ont.

– Vi har en extrem fattigdom som inte skulle behövas, samtidigt som de rika i denna upplysta värld tror att de är värda hundra gånger mer än en lärare.

Samtalet glider in på hur vi ska förändra dessa orättvisor och Claes Eriksson slår genast fast att han inte tror på revolution. Men samtidigt ställde han upp på Kommunistiska Partiets valgala för åtta år sedan och ler lite åt reaktionerna på hans medverkan.

– Alla blev rädda eftersom de tror att kommunisterna vill ta makten med våld.

– Revolution behöver ju inte innebära våld, menar Sofia Pekkari som själv har växt upp i ett vänsterhem och vars bror och pojkvän är kommunister. Jag tycker det är märkligt att förknippa Kommunistiska Partiet med våld när man ser vad de har gjort genom åren. De ifrågasätter bara samhället.

– Samtidigt kan man undra hur vi skulle ha blivit av med Hitler utan våld, funderar Claes Eriksson. Det är lätt att vara pacifist när det blåser ljumma vindar.

– Alla revolutioner som lyckas blir okej i efterhand, som franska revolutionen, säger Sofia Pekkari.

Claes Eriksson citerar Strindberg ur ”Liten katekes för underklassen”.

– När blir revolutionen laglig? När den lyckas.

Sofia Pekkari känner genast igen sig.

– Den boken fick jag av pappa när jag var tolv!

På tal om motstånd så är Claes Eriksson en av de filmskapare som driver ett upphovsrättsmål mot TV4. Tvisten uppstod när kanalen utan medgivande sände regissörernas filmer med reklamavbrott. Upphovsmännen menar att de kommersiella budskapen förstör filmerna. Filmskaparna har vunnit i både tingsrätten och hovrätten men nu vill TV4 ta upp fallet i högsta domstolen.

– De är rädda för konsekvenserna, tror Claes Eriksson. Domarna visar att upphovsrättslagen är starkare än radio-tv-lagen och vårt fall skulle kunna användas prejudicerande. Då kan det komma tittarna till godo och inte bara bli en seger för oss. Samtidigt går domarna emot EU-direktivet så nu blir det rörigt i maktens korridorer. EU vill släppa allt fritt och många länder vill ha det mer amerikanskt så att pengarna styr allting.
Intressant historia

Vi fortsätter att prata om ”Den enskilde medborgaren” och Sofia Pekkari berättar hur det gick till när hon fick sin roll i filmen, som dotter till en av direktörerna.

– Det är ju inte så att man väljer och vrakar. Om man har tur så ringer någon, och det gjorde Claes. Jag hade inte sett så många av hans filmer, men jag tyckte att historien med direktörerna verkade intressant. Verkligheten överträffar dikten. Samtidigt är den där direktören en vanlig människa också.

– Skandiadirektören Pettersson sa efter att han hade blivit fälld att han skulle kämpa tills rättvisa har skipats, säger Claes Eriksson och skrattar. Hur kan man säga så?

Men samtidigt tycker han att det är bra att det pågår en diskussion om direktörernas rofferi.

– Ingen blir ju fälld för de här ekobrotten. Förhoppningsvis kan vi få dem att skämmas, så att det uppstår en självsanering.

Pellejöns till president
Vi pratar om politiken i Sverige men eftersom det har blivit allt svårare att prata om en självständig svensk politik, så glider samtalet snart in på USA.

– Politik är svårare än någonsin, tycker Claes Eriksson. Demokratin har satts ur spel i USA med den pellejönsen till president som inte ens blev vald första gången. Michael Moore gjorde i ”Fahrenheit 9/11” en fantastisk film som avslöjade Bush fullständigt, ändå blir han omvald. Det får mig att undra vad det är för mening med satiren och allt man gör.

Claes Eriksson menar att Bush överlever som president för att han har makt och pengar bakom sig.

– Han skriker att USA är världens största demokrati samtidigt som landet har flest fångar i världen. Och Sverige är i USA:s ledband.

För honom är huvudfrågan kampen mellan ideella och ekonomiska värden.

– Allt ska handla om pengar i dag. Företag kan till och med handla med utsläppsrättigheter.  När jag växte upp jobbade folk ideellt i Folkrörelsesverige.

– Politiken ska egentligen syssla med rättvisefördelning, men det sätts ur spel när politikerna är i händerna på ekonomiska intressen. Göran Persson är den första socialdemokratiske statsministern som inte är ideologiskt förankrad. Han är karriärist och ville bli president i EU tills han förlorade EMU-omröstningen. Han har ingen omsorg om de socialdemokratiska värdena.

Den enda ideologin
Claes Eriksson menar att socialismen egentligen är den enda ideologin.

– Allt annat är till för att bromsa utvecklingen. Högern har varit emot allt; rösträtt, ATP. Innan kommunistiska manifestet var det bara särintressen som slogs.

Sofia Pekkari säger att hon tycker att det är svårt att välja ut en särskilt viktig politisk fråga inför valet. Hon upprörs i vardagen och reagerar mest när saker kommer upp.

– Som att vi hade nazister på gatan den 6 juni. Jag vill inte slåss men deras åsikter går inte att få in i ett mänskligt samhälle.

Hon känner sig inte som någon bra uttolkare av vilka frågor som är viktiga för ungdomar i allmänhet.

– Det är svårt för mig att säga som har både jobb och egen lägenhet.

Tuffare att vara ung
Men båda tror att ungdomar i dag har det tuffare än i förra generationen.

– Jag har två egna döttrar som letar efter en uppgift i livet, berättar Claes Eriksson. Jag känner inte igen det där. När jag var ung fanns det jobb till alla och jag var behövd. Visst tjänade jag dåligt i många år men jag var aldrig orolig. Vi hade en enorm framtidstro men det var ingenting som vi pratade om. Bara att prata om framtidstro är ett nederlag.
 
Han tar ett exempel från sin egen bransch.

– Vuxna startar medie- och filmutbildningar och ger sken av att det finns jobb. De profiterar på ungdomars längtan efter att göra film.

– Det är samma sak med scen-skolan, säger Sofia Pekkari. Bara en tredjedel får jobb.

Själv har hon inte gått scenskolan eftersom hon har haft jobb ända sedan hon gick ut gymnasiet. Hon har bland annat gjort ”Kniven i hjärtat” och ”Möbelhandlarens dotter” för tv och tillhör den fasta ensemblen på Angereds teater i Göteborg.

– Det finns många i branschen som det går bra för utan utbildning, menar Claes Eriksson. Särskilt om man är lyhörd och insiktsfull som Sofia.

– Jag skulle inte välja skola framför jobb, tror Sofia Pekkari. Samtidigt skulle jag må bra av att våga göra bort mig på scen utan att behöva tänka på recensenterna.

Känner sig gammeldags
Vi återkommer till ”Den enskilde medborgaren” som har premiär i början på september. Kommer filmen att tilltala även en yngre publik?

– Absolut, säger Sofia Pekkari bestämt. Jag har fått många positiva reaktioner från kompisar.

– Jag kan känna mig lite gammaldags ibland, säger Claes Eriksson och berättar om hur en ung kvällstidningsskribent har kallat honom för pretentiös i negativ bemärkelse under rubriken ”Välkommen till 2000-talet”, med anledning av tvisten med TV4.

– Jag vill bara beivra ett lagbrott. Pretto har blivit ett skällsord och det gör mig orolig. Jag har alltid varit pretentiös.

Han undrar om det är en generationsfråga.

– Det är nog olika, tror Sofia Pekkari. Jag reagerar som Claes. Vilket stolpskott!

Dömande mode
Själv har hon reagerat på att den unga modejournalisten Ebba von Sydow får så stort utrymme i media när hon riktar sig till unga tjejer med instruktioner om hur de ska klä sig och uppträda.

– Det är få grejer som gör mig så upprörd som Ebba von Sydow. Jag älskar också kläder och dyra krämer, men när hon säger att ”det här är alla tjejers dröm” blir jag förbannad. Eller när hon visade upp en bild på Lars Ohly och sa att jeansjacka är aldrig rätt. Tänk om jag fastnar på bild en tisdagsmorgon och hon ska bedöma mig.

Men Sofia Pekkari får nog vänja sig vid kändislivet. Under hösten fortsätter hon sitt arbete på Angereds teater men i december bär det i väg till nationalscenen Dramaten.

Branschens svarta får
Claes Eriksson hoppas att ”Den enskilde medborgaren” ska gå så bra att han kan göra en film till. Efter processen mot TV4 har han problem med att finansiera sina projekt. Finansiärerna kräver numera att filmskaparen ger sitt medgivande till att filmen sänds i reklamkanaler vilket Claes Eriksson av förklarliga skäl inte kan ställa upp på. Inför inspelningen av ”Den enskilde medborgaren” hoppade en finansiär av i sista stund.

– Jag har blivit ett svart får i filmbranschen.

JENNY TEDJEZA
Proletären 34, 2006