Regi med bilden i fokus

– Den rörliga bilden kan lära oss att få syn på tillvaron. Den kan skärpa vår blick, säger regissören och filmproducenten Ruben Östlund. Proletären har träffat honom för ett samtal om filmpolitik, traditioner och den viktiga bilden.

Efter stora framgångar med filmen ”De ofrivilliga” som premiärvisades på filmfestivalen i Cannes i våras och sedan nominerades till fem Guldbaggar i Sverige, deltar Ruben Östlund på filmfestivalen i Göteborg som producent till dokumentären ”Hälsningar från skogen”.

– Det är kul att man känner i stan att det är festival, att folk aktiverar sig, säger han när vi träffas på produktionsbolaget Plattforms kontor i centrala Göteborg. Han sätter sig vid köksbordet i fikarummet och berättar om varför han fastnade för filmen som uttrycksmedel.

– Jag kommer ihåg att jag fascinerades av videokameran, att kunna ta bilder själv. Men jag har inte varit någon cineast som behärskar hela filmhistorien.

1998 påbörjade Ruben Östlund sin regiutbildning på Filmhögskolan i Göteborg och han är mycket positiv till undervisningen på skolan.

– Här skiljer man inte på fiktion och dokumentär. Andra skolor är hantverksmässiga och förhåller sig till en förlegad tradition. Filmvärlden har koder och strukturer som vi har lärt oss att känna igen men de har ingen större likhet med verkligheten. Jag vill istället göra tillvaron tydlig genom att skapa estetiska bilder som krockar med ett naturalistiskt uttryck.

Denna ambition är tydlig i Ruben Östlunds filmer. Den stillastående kameran som iakttar långa skeenden, utan klipp eller annan manipulation.

Hans vilja att låta bilden stå i centrum i filmskapandet har lett till en omvärdering av hur ett manus ska se ut.

– Ibland har vi bara en mening innan vi börjar filma en scen. Det är situationen som är det viktiga. Det handlar inte om att filma ofokuserat, vi har extremt klart för oss vad vi vill göra.

Att lämna in ett traditionellt manus har länge varit det gängse sättet att söka produktionsstöd från Filminstitutet, men Ruben Östlund menar att det går att få filmkonsulenterna att tänka om och att det lika mycket är utövarna av filmkonsten som står för konventionerna.

– Man kan beskriva sitt projekt på andra sätt, till exempel visa material som redan är filmat. Jag tycker att det är konstigt när ett manus ska avgöra om en film får stöd. Steget mellan pappersförlaga och rörlig bild är mycket stort.

Ruben Östlund menar att de mest intressanta rörliga bilderna inte visas på bioduken längre, utan på YouTube och andra platser på nätet där människor lägger ut sina egna filmer.

– Där finns en direkthet. Idag finns det miljoner människor som kan ta en rörlig bild och distribuera den, och det är detta vi filmskapare måste konkurrera med.

Ruben Östlund återkommer ofta till detta med bilden som en direkt skildring av händelser i tillvaron och att kameran är ett kraftfullt verktyg.

– En skriven text kan aldrig bli mer än en tolkning och att beskriva sitt liv i text kräver år av träning. I en rörlig bild kan saker dessutom hända samtidigt, men i en text är något alltid överordnat det andra.

Detta är också anledningen till att han väljer att arbeta med så få klipp i sina filmer. Skeendet i bilden får stå för sig själv.

– Ju mer man klipper desto mer liknar bilderna skriven text, förklarar han.

De långa klippen lärde sig Ruben Östlund att hantera när han under 1990-talet gjorde skidfilmer. Ju längre åket var och skidåkaren fortfarande stod på benen, desto mer spektakulär film.

– Då började jag intressera mig för den obrutna tagningen, berättar han.

När han sedan filmade dokumentären ”Låt dom andra sköta kärleken” genomförde han idén med att låta scenerna stå för sig själv utan klipp. Han tycker att den begränsning som den obrutna tagningen innebär skapar energi i filmandet.

– Det som ska ske i filmen måste uppstå direkt framför kameran.

Ruben Östlund fortsätter att tala om den kraftfulla bilden och menar att våra referenser om tillvaron ofta kommer från film. När vi sedan stöter på verkligheten upptäcker vi att våra referenser är felaktiga. Filmpolitiskt innebär detta att vi måste fundera på vilken typ av bilder vi ska stödja.

– Hur skapar vi ett bättre samhälle? Den diskussionen tycker jag saknas inom filmen idag. Det handlar så mycket om ekonomi. Men att skapa en film är en förlustaffär hur du än gör. Jag kan bara utgå från min egen bild av tillvaron, utan att tala för någon annan eller ljuga. Visst kan det vara spännande med pistoler och action, men vi har ett ansvar för att ett beteende på film kopieras i verkligheten.

Han reser sig och hämtar sin bärbara dator. Visar ett montage som han har gjort av filmaffischen för maffiafilmen ”Scarface” och en bild av den finske skolelev som för ett par år sedan sköt ihjäl elever och lärare på sin skola. Al Pacino, som spelade ”Scarface”, och den finske skoleleven intar identiska poser med en pistol riktad mot kameran.

– När någon dör på film visar man aldrig konsekvenserna av det, säger Ruben Östlund. Men i romanen ”Brott och straff” handlar hela boken om konsekvenserna av ett mord. Vi skulle kunna skapa ett samhälle där det faktiskt är dramatiskt att slå ihjäl någon. Den rörliga bilden kan lära oss att få syn på tillvaron. Den kan skärpa vår blick.

Ruben Östlund tycker därför det är viktigt att bredden i filmutbudet inte minskar. Branschen söker hela tiden efter kassasuccéerna och satsar därför på en viss typ av film.

– De gör färre och dyrare filmer och hoppas på succé. Men jag tror att man lurar sig själv om man tror att topparna ska komma inom ett allt smalare område. Det är människors entusiasm och drivkraft som skapar film, inte ekonomi.

För att slippa sälja sina idéer till olika produktionsbolag startade Ruben Östlund tillsammans med kollegan Erik Hemmendorff för sju år sedan Plattform Produktion.

– Vi ska inte behöva be om lov att genomföra våra projekt. Finansieringen löser vi efter hand. Vi vill också närma oss en europeisk tradition, istället för den nordamerikanska genrefilmen med existentiella teman. Vi har alltid som målsättning att komma ut i Europa med våra filmer.

Plattform har bland annat producerat Ruben Östlunds filmer ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga”, dokumentären ”En enastående studie i mänsklig förnedring” av Patrik Eriksson och Mikel Cee Karlssons dokumentär ”Hälsningar från skogen” som premiärvisades på årets filmfestival i Göteborg.

Just nu arbetar Ruben Östlund på sitt nästa filmprojekt, ”Play”, som beräknas vara klart 2011. Det kommer att bli en långfilm som skildrar en situation där två grupper hamnar i konflikt.