Hoppa till huvudinnehåll
Av

Hyckleriet om Sydafrika

Fotbolls-VM har inneburit att fler böcker än normalt släppts under året om Sydafrika.


Förutom de som handlar om fotboll har flera svenska författare skrivit böcker om det ”nya Sydafrika” som vuxit fram efter apartheid. Flera av böckerna lägger avsevärt fokus på de starka band som fanns mellan befrielserörelsen ANC och de breda svenska folklagren under apartheidåren.

Håkan Thörns ”Solidaritetens betydelse” handlar om antiapartheidrörelsen i Sverige samt Storbritannien. Tyvärr är inte boken så spännande eller politiskt intressant som man skulle kunna tro av titeln. Som läsare får man ta del av vad som stod i pressen om apartheid-Sydafrika i Sverige samt den forna kolonialmakten Storbritannien.

Detta tillsammans med knapphändiga historiska fakta och referat av vad diverse opinionsbildare yttrat utgör grunden för analysen. Diskussionen handlar sedan om vilken taktik anti-apartheidrörelsen i de både länderna tillämpade.

Thörns bok grundar sig i ett forskningsprojekt vilket ingen läsare kan missta sig om. Ty språket är hela tiden akademiskt knastertorrt. Bidragande till besvikelsen är att diskussion aldrig lyfter till en högre nivå. Det är svårt att tro att ”Solidaritets betydelse” i framtiden kommer att bli läst utanför de akademiska kretsarna.

Annars dominerar böcker skrivna av journalister som varit yrkesverksamma i Sydafrika. Den mest omtalande av dessa är ”Leva på gränsen” av Leif Norrman. Problematiken med ”Leva på gränsen” är den motsatta till ”Solidaritetens betydelse”. Författaren har sin bakgrund som Afrikakorrespondent på DN och har inga problem att formulera sig. Därav följer att bokens förtjänster ligger i de mer traditionellt journalistiskt hållna delarna.

Författaren låter vanliga sydafrikaner komma till tals samtidigt som inledningen är magnifik. Leif Norrman berättar då om hur han som ung sjöman besökte Sydafrika för första gången. Bristerna finns i den politiska diskussionen som stundtals både är grund och tendentiös. Norrman tar exempelvis upp jordfrågan som är central inte bara i Sydafrika utan även dess grannländer. Sakfrågan försvinner dock på vägen och det hela utmynnar i ett angrepp på Robert Mugabes regim i Zimbabwe.

En bok som till upplägget påminner om ”Leva på gränsen” är ”Sydafrika – Betraktelser från Kap till Kruger” av Anders Carlsson och Annika Langa. Om konflikten mellan svarta jordbrukare och vita markägare skriver det bland annat följande:
”De mest brutala, eller alternativt mest sensationella, övergreppen har uppmärksammats i media: en farmare som i tron att han såg en apa sköt ett skolbarn då hon genade över hans gård, en farmares son och hans vänner som dödade en farmarbetare som fångat en hare på deras mark, en affärsinnehavare som målade en arbetare med vit lackfärg och paraderade honom på huvudgatan efter att han stulit ett klädesplagg […] Men våldet och övergreppen är inte längre ett ensidigt fenomen. År 2005 rapporterade polisen 34 attacker och tolv mord på vita farmare i Limpolo ”.

Carlsson/Lange fortsätter med att påpeka att i Zimbabwe dödades fem vita farmare 2000, det våldsammaste året i Mugabes av västvärlden fördömda jordreform. För Carlsson/ Lange ligger skillnaden i att den ”sydafrikanska regeringen inte har underblåst våldet”. Något som förvisso är sant.

Problemet är bara att samtidigt har sydafrikanska ANC-regeringen gjort väldigt lite för att infria löftet om en jordreform. För bakom demoniseringen av Mugabe finns också en varning till ANC. Blir det jordreform i Sydafrika kommer Väst att möta den med en kampanj som liknar den mot Zimbabwe.

Ingenstans blir västs hyckleri om Afrika i allmänhet och Sydafrika i synnerhet så tydligt som i Nils Resares ”Mutor, Makt och Bistånd – JAS och Sydafrikaaffären”. Är det imperialistisk politik och inte Sydafrika som land man är intresserad av är detta boken man skall läsa.

Som avslöjas i titeln handlar det om hur den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen i symbios med näringslivet säljer stridsplanet JAS 39 Gripen till Sydafrika i början av 2000-talet. Ledande i kampanjen för att sälja JAS till Sydafrika var, förutom saftigt avlönade vapenhandlare, de båda partikamraterna Göran Persson och Jan Nygren (S). Den ena företrädde regering och den andre vapentillverkaren Saab.

Författaren går igenom skandalaffären på ett lättfattligt vilket förutom själva stoffet ger boken dess förtjänster. Den sydafrikanska ärkebiskopen Desmond Tutu sammanfattade kärnan i Sydafrikaaffären 2009 med följande träffande ord:

”Sverige stödde oss i frihetskampen. Och när vi väl fått vår frihet borde man ha fortsatt vara vår vän och hjälpa oss att få en livskraftig ekonomi istället för att pressa oss att köpa vapen eller flygplan vi egentligen inte behövde. Ni höll fram mutorna som morot. I praktiken kunde vi ha tackat nej men när man har varit fattig under lång tid och någon erbjuder 20 miljoner är det svårt att stå emot. Den svenska regeringen borde ta tillbaka Gripen och betala tillbaka pengarna. Som präst vill jag säga så här till ert land: Ut med sanningen, säg som det är! Be sen om ursäkt och säg, ja vi var hänsynslösa. Vi utnyttjade människor som var lättpåverkade, för våra egna syften.”

Till sist, apropå jordreform. Det finns en lantegendom i Övre Torp i Sörmland. Jag hoppas den finns i folkets ägor snart…