Radikalismen i göteborgskonsten

Det kan sägas med en gång. Avdelningen med 1960-talskonst är snabbt avverkad. Landskapsmåleri och naivistiska skulpturer fångar inte intresset någon längre tid.

Ändå fyller 1960-talskonsten på Konstmuseets utställning en funktion. Den visar hur snabbt konstvärlden i Göteborg förändrades och politiserades.

Konfliktlinjen förskjuts från att stå mellan Göteborgskolorister och modernister till att handla om kamp för rättvisa och solidaritet på bara några år.

Klassiska verk
I rummet med 1970-talskonst visas flera numera klassiska verk. Högst upp hänger Claes Hakes gigantiska älghorn målade i USA:s färger, ett verk som HSB nobbade på grund av dess politiska karaktär.

Peter Dahls Sibylla-tavla som beslagtogs av polisen 1970 visas på väggen mittemot.

Grafiska blad som skildrar Chilejuntan, textilkonst som kräver kvinnors rättigheter och skisser från industrin trängs däremellan.
Överfört till liknande politiska situationer och dagens imperialistiska krig är flera verk högaktuella. USA-imperialismen har knappast retirerat sedan 1970-talet, borgerligheten har roffat åt sig än mer och orättvisorna består.

Intresset för politisk och samhällskritisk konst har också blommat upp de senaste åren.

Ändå förmår inte utställningen riktigt att beröra. Agitationskonsten fungerar helt enkelt inte som agitation när den hänger på konstmuseets vita väggar och beundras av etablissemanget.

Det finns en uppenbar risk att konsten reduceras till ofarlig historisk kuriosa. Besökarna blir passiva betraktare som med ett leende på läpparna minns det radikala 70-talet.

Diger katalog
Det som räddar utställningen från detta trista öde är faktiskt den digra utställningskatalogen.

Utställningskatalogen är en del av Konstmuseets nya skriftserie ”Skiascope”. Forskare bidrar med åtta essäer som kastar nytt ljus över 60- och 70-talskonsten.

Tidigare har framförallt Stockholm stått i centrum när radikal 70-talskonst har diskuterats. Nu står istället Västkusten och
Göteborg i fokus.

I Skiascope konstaterar Kristoffer Arvidsson att klassmotsättningar och radikalism karaktäriserade konstlivet i Göteborg i hög utsträckning efter 1968.

Arvidsson menar att KFML(r):s inflytande bland konstnärerna i Göteborg är en orsak till den karakteristiska Göteborgskonstens utveckling.

Det är glädjande att Skiascope tagit sig an att belysa den tidigare i princip outforskade Göteborgskonsten.

Visst skulle det vara intressant att bredda analysen ytterligare, och exempelvis diskutera de stora industriernas betydelse för konstlivet i staden. Men Skiascope sätter ändå Göteborgs Konstmuseums utställning i ett analytiskt sammanhang, och därmed förhindrar skriften att konstverken avväpnas.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 37, 2009