Proletären på festival
Blandade känslor på Way out west
Det är med blandade känslor man besöker Way out west, som arrangerades helgen som gick i Slottskogen, Göteborg. Way out west är prototypen för borgerlig kulturpolitik.
Här belastas ingen statlig eller kommunal kulturbudget utan evenemanget står och faller med sina sponsorer. Vilket tyvärr sätter sin prägel. Hela festivalområdet är belamrat med reklam och förutom konserter förväntas man ta del av olika jippon i sponsorernas tält.
Way out west arrangeras av konsertarrangören Luger, som tidigare i år köptes upp av multinationella mediekoncernen Live Nation. Live Nation har hittills i år omsatt 600 miljarder kronor och kontrollerar närmare åttio procent av den svenska konsertmarknaden. Det säger en del om vilka intressen som styr den här typen av evenemang. Gräsrotsrörelse och ideellt arbete lyser med sin frånvaro.
Med detta sagt, Way out west bjuder på ett varierat och imponerande program. Som musikupplevelse finns inget att anmärka.
En höjdpunkt
Själv får jag stressa från jobbet på fredagen för att hinna i tid till min personliga höjdpunkt, återförenade The Sonics konsert.
Sonics hade en kort och undanskymd karriär på 1960-talet, men deras stilbildande garagerock har inspirerat generationer efterföljare. Det var inga 20-åringar längre som stod på scenen, och ljudet var till delar för slätstruket för att mäta sig med den råa och opolerade ljudbilden på gruppens skivor.
Men Larry Parypa behärskar ännu det karaktäristiska gitarrlarmet och Gerry Roslies röst är välbevarad även om vansinnesvrålen är något återhållsammare än för fyrtio år sedan. Att få sjunga med till klassiker som ”Psycho”, ”Strychnine” och ”The witch” är stort!
En annan höjdpunkt på fredagskvällen är Sonic Youths larmande rock. Att bemästra kakofoni så skickligt imponerar. Få klarar av att spela gitarr med trumpinnar!
Nick Caves sidoprojekt Grinderman var värt att lyssna på men man vill kanske hellre höra hans hitlåtar än en timmes gitarrmangel.
Så här dags lockar dessutom en öl i gräset utanför festivalområdet. Ta med sig dricka in är uteslutet och ölförsäljning hålls strikt inom restaurangtältens områden.
Broder Daniel
Fredagskvällen avslutas med Broder Daniels avskedskonsert. Att det är kvällens höjdpunkt för många ska inte förnekas, men inte för mig. Broder Daniel gjorde en väl genomförd konsert men jag saknar beröringspunkter med musiken.
Till skillnad från tjejerna längst fram som gråter så att ansiktena färgas svart av rinnande mascara. Lördagen är lugnare. Det blir mer tid för slappande, öldrickande och strökollande på konserter.
Det är först Håkan Hellströms konsert på kvällen som känns intressant. Håkan Hellström är ett kärt samtalsämne, för eller emot. Men man kan inte ta ifrån honom hans scenutstrålning, även om jag förväntat mig en mera explosiv spelning. Alltför många lugna låtar drog ner helhetsintrycket.
Gammal men god
Att avslutande Neil Young var festivalens absoluta höjdpunkt gick inte att undgå.
Mina festivalkompisar som valde krogen framför Neil Youngs konsert med motivet ”han är en seg gammal gubbe” får skylla sig själva.
Gammal kanske, men knappast seg. Konserten sträckte sig från vildsint gitarrock till mera finstämt countryinfluerat material och kändes väldigt vital. Även om personliga favoriten Harvest saknades bjöds publiken på ett varierat material från en fyrtioårig karriär.
Extranumret, en cover på Beatles ”A day in the life” måste nämnas. Få kommer undan med ett sådant låtval, men Neil Young framför den som det vore hans egen.
Sammanfattningsvis en helg med fantastiska musikupplevelser, öldrickande och gott sällskap. Så mycket bättre blir det inte även om biljettpriset kunde ha varit lägre och den påträngande reklamen drog ner helhetsintrycket.
WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 33, 2008
Med Proletären på Urkultsfestivalen
Den fjortonde upplagan av Urkultfestivalen är över. En trevlig tillställning med musik, samvaro och politik.
Ordet festival för ofta tankarna till ett torg fullbelamrat med människor som dricker öl och väntar på att få se någon av dagens så kallade stjärnor uppträda på en scen som omgärdas av kravallstaket. Den bilden hör inte ihop med Urkultfestivalen. Årets största händelse i Näsåker är något större, något bättre än så.
Festivalen grundades av föreningen Urkult i syfte att främja traktens popularitet, men också för att visa hur mycket våra olika kulturer har att ge varandra. Musikutbudet på festivalen liknar inget annat utbud.
Här finns musik från många olika länder, framförd med skicklighet, kärlek och musikglädje. Kända namn som Janne Schaffer och Björn J:son Lindh kunde avnjutas.
Den världsberömda gitarristen Richard Thompson spelade sig in i våra hjärtan med sin enastående förmåga att, helt ensam på scenen, tillsammans med sin gitarr, trollbinda publiken i låt efter låt. Hans kritik av Irakkriget uppskattades extra av många åhörare. Förutom denna musikaliska höjdpunkt fanns band från många av jordens länder på plats.
Lockar vänstern
Urkultfestivalen lockar många människor med hjärtat till vänster att besöka Näsåker varje år. Det beror till stor del på att det finns ett så kallad Solidaritetstorg där olika föreningar, helt gratis, får komma och presentera sina hjärtefrågor och sprida sitt material. Partier är förbjudna att delta vid festivalen, vilket öppnar upp för andra organisationer.
Svensk-Kubanska Föreningen och Folkrörelsen Nej till EU har, i fyra års tid, utnyttjat möjligheten till att sprida sitt material. Årets bokbord vid Solidaritetstorget blev, speciellt för Svensk-Kubanska, en framgång. Många intressanta diskussioner fördes och flera nya personer fick kontakt med föreningen.
I tider när Svensk-Kubanska motas ut ur den politiska debatten av de så kallade demokraterna är det livsviktigt för föreningen att synas och sprida sitt material. Ett 60-tal personer sökte sig till det offentliga möte som föreningen anordnade i anslutning till festivalen.
Även Folkrörelsen Nej till EU syntes en del under festivalen. Några nya medlemmar värvades och många människor kom fram och ställde frågor, främst om vad Lissabonfördraget egentligen är och vad Miljöpartiet egentligen vill med att stryka kravet på EU-utträde.
Eftersom partier inte får delta med bokbord vid Solidaritetstorget så fick de partimedlemmar som var med på festivalen nöja sig med att sälja Proletären. Detta gjordes bäst ute vid den väg där alla festivalbesökare måste passera för att komma in på själva festivalområdet.
Proletären såldes
Under någon timme såldes ett 30-tal tidningar och några personer stannade och ville veta vad partiet stod för i frågor som EU, FRA och miljö. Det minne som mest etsat sig fast är det när sju ungdomar stannade och alla köpte ett exemplar av Proletären!
Sedan kunde man se fyra av dessa ungdomar, sittandes i en slänt i solgasset, läsandes tidningen. Att ingen tog en bild på detta beklagas djupt.
Jag vill uppmana de av er som inte har besökt Urkultfestivalen att nästa år försöka göra det. Det är en festival som sticker ut, en festival som man aldrig kan glömma, en festival där man får ett utbud som inte är av denna värld och där man dessutom kan utföra ett viktigt, politiskt arbete, utan att det blir särskilt betungande.
För hur kan det kännas jobbigt när man står och säljer Proletären och det stannar folk och köper tidningen eller diskuterar politik. En sådan semester hoppas jag att vi alla får uppleva någon gång!
PETER TJERNBERG
Proletären nr 33, 2008