Ordmästare mot imperiets förtryck

Publicerad 18 oktober 2005

Harold Pinter driver en livslång kamp mot samhällets lögnare. Politiskt påminner han om Strindberg.

Harold Pinter får av Svenska akademin Nobelpris för ”sina dramer som
frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtrycket
slutna rum”. Sverige känner dock bara hans dramer från 1950-1960-talet,
tämligen opolitiska, snarast liberala, som dock tar vanligt folk på
djupast allvar. Hans senare produktion har de svenska förlagen och
teaterscenerna undvikit och kulturskribenternas kommentarer blir
märkligt falska.

Gången tid?
Litteraturkritikern i Aftonbladet ansåg att Nobelpriset till Harold
Pinter var en gäspning. Dagens Nyheter skrev att i London bryr sig
ingen om Pinter. Svenska Dagbladet rapporterade med en gäspning från
Stockholms huvudbibliotek och påstod att ”akademin hyllar en gången
tid.”

Dessa kulturskribenter skär således bort stora delar av Pinters liv. De
inser inte att Harold Pinter är en August Strindberg, en person som,
med Maria Schottenius ord i SvD, ”för varje decennium flyttar sig allt
längre mot branten vänsterut”. Hon var i London då en miljon
demonstrerade mot att Tony Blair ville delta i Irakkriget. Huvudtalaren
Harold Pinter smädade Blair med grova tillmälen och det gick en
chockvåg genom landet.

2001 visades Pinters ”The Caretaker”, ”Fastighetsskötaren”, i
Stockholm. Där kunde vi samma år också se John Osbornes ”Look Back in
Anger”, ”Se dig om i vrede”, och Arnold Weskers ”Hönssoppa med
korngryn”. Dessa pjäser hade urpremiär i London 1956, 1958 respektive
1960. Där gästspelade Bertolt Brechts Berliner Ensemble 1956 och där
gavs Samuel Beckets ”I väntan på Godot” året innan. Pinter tog starkt
intryck av Becket. Osborne och Wesker blev mer influerade av Brecht.
Resultatet blev en stor epok i brittisk och västerländsk dramatik.

Om ”The Caretaker” skrev Proletären: ”Pinter visar utsnitt ur livet,
utan början eller slut, utan att allt förklaras. Vi är inte säkra på
vad som händer och varför. Denna osäkerhet passade medelklassen i
London 1960. De ansåg Pinters pjäs var årets bästa. Londonkritikerna
anser den vara en av århundradets bästa.” Och:

”De existentiella frågorna i Pinters pjäs griper tag i vårt inre. Vi
skrattar åt det skenbart absurda, men skratten är kanske mest
självförsvar. Det skrämmer att inte begripa samhället och dess
relationer, vare sig det var under 50-talets socialistiska baksmälla i
Storbritannien eller i dagens nyliberala skördetid.” Labour hade då
övergivit sina socialistiska löften från krigets sista år.

Vägrade värnplikt
Harold Pinter vägrade värnplikt 1949 och deltog i kampen mot kärnvapnen
på 1950-talet, bla genom flera pjäser. Han kritiserade USA:s krig mot
Nicaragua och talade 1991 i brittiska underhuset mot USA:s våld mot
Nicaragua. Han stödjer Kuba mot USA. Han tog ställning mot Natos krig
mot Serbien, underkänner Haagdomstolens kompetens att döma Slobodan
Milosevic. Till SVT sa han:

– Om Milosevic är oskyldig eller ej, vet jag inte. Haagdomstolen är
regelvidrig, amerikansk och partisk, en Nato-rättegång. Han måste få en
rättvis rättegång.

Han svarade SVT om sin mörka världsbild:

– Världen är mörk. Döden omger oss. De flesta lever i ett helvete.
Blair är en småhund till USA. Vi har en avskyvärd regering som styrs av
en galning.

I samband med Irakkriget har han kallat Bush för massmördare och
deltagit i kampanjen att få Tony Blair ställd inför riksrätt. I kamp
mot kriget har han givit ut diktsamlingen ”War” som gav honom Wilfred
Owen-priset 2004. Vid prisutdelningen sa han att västvärldens
demokratier har gett Irak tortyr, klusterbomber, utarmat uran,
oräkneliga godtyckliga mord, misär och degradering av det irakiska
folket. Det kallas ”att införa frihet och demokrati till Mellanöstern”.

Fria val
Om det irakiska valet sa han: ”President Bush har själv besvarat denna
fråga då han sa: ’Vi kan inte acceptera att det kan genomföras fria
demokratiska val i ett land under utländsk militär ockupation’. Jag var
tvungen läsa detta påstående två gånger innan jag insåg att han talade
om Libanon och Syrien.”

Före USA:s och Storbritanniens anfall mot Irak skrev Harold Pinter i
Aftonbladet 2002, nu återtryckt inför Nobelpriset, att han efter en
större canceroperation kom ut levande, men hamnade i ”en oändligt
mycket mer genomgripande offentlig mardröm – en mardröm av amerikansk
hysteri, okunnighet, arrogans, stupiditet och stridslystnad”. Han skrev
vidare:

”Det planerade kriget mot Irak är i själva verket en plan för ett
uppsåtligt mord på tusentals civila. Jag tror inte att USA kommer att
göra detta inte bara för att ta kontroll över den irakiska oljan utan
också därför att den amerikanska administrationen är ett blodtörstigt
vilddjur. Bomber är det enda språk det talar.”

”Såvida Europa inte finner solidariteten, intelligensen, modet och
viljan att utmana och göra motstånd mot den amerikanska makten, så
kommer det självt att förtjäna Alexander Herzens utlåtande: ‘Vi är inte
läkarna. Vi är sjukdomen’”.

TORBJÖRN BJÖRKMAN
Proletären 42, 2005