Om rabulisten och folktribunen Moberg

På Carlssons förlag har, Anna-Karin Carlstoft Bramell fått sin avhandling, ”Vilhelm Moberg tar ställning” utgiven. Den beskrivs som en studie av hans journalistik och tidsaktuella diktning.

För den genomsnittlige svensken år 2007 är väl Moberg främst känd för sitt utvandrarepos och Raskens, verk som idag finns i minnet i form av film som fått masspridning genom tv. Men Mobergs gärning är betydligt mer omfattande än så.

Vilhelm Moberg utsågs vid millienienskiftet till nummer ett i två olika omröstningar. Hans böcker om utvandrarna från Småland utsågs till 1900-talets bästa bok. Vid en omröstning i Publicistklubben utsågs han också till århundradets journalist. Den senare gärningen är förmodligen mer obekant idag för gemene man.

Moberg föddes i ett soldattorp i Småland, började arbeta som mycket ung vid ett glasbruk och kom tidigt i kontakt med den socialistiska ungdomsrörelsen genom tidningen Stormklockan. Han blev aktiv i den politiska rörelsen, kom i kontakt med nykterhetslogen där han fick inblick i det organisatoriska arbetet.

En av hans kraftigaste verksamheter var i antimilitaristiskt arbete. Moberg blev pacifist. Lusten till att skriva och publicera sig hade han tidigt och detta drev honom att söka sig till ett antal olika små lokaltidningar där han gjorde sin lärotid. Mycket av den tiden har han sedan kommit tillbaka till i sina romaner.

Medkänsla
Vad var då hans ideologiska drivkraft? Klasstänkande? Nej knappast, snarare medkänsla med de svaga i samhället. Detta uttryckte han i en krönika inför valet 1924. Då fick de orkeslösa, gamla och svaga åka i friherrinnans landå till vallokalen där hon stack högerns valsedlar i händerna på dem, vilket fick Moberg att skriva: ”…kan det för andra människor finnas något sorgligare och mer upprörande syn än att se dessa gamla stackare hjälpa egendomsherren att hålla deras barn kvar i samma bojor som de själva burit…? ”.

I en debatt långt senare kritiserar han de akademiska kritikerna för deras självbespegling och drar en lans för de arbetarförfattare som trädde in på arenan under 30-talet med orden ” …att skriva om arbetare och bönder är oavsett kritikernas invändningar en angelägen gärning…”.

Men någon fast grund för sin uppfattning hade Moberg inte utan han konstaterade några år senare att: ”Ideologierna erbjuder inga lösningar; det är den enskilda människan som måste ompröva varje värdering, varje ståndpunkt, och finna den rätta.”

Bonderomantiker
I grunden var Moberg något av en bonderomantiker. Han hävdade att den glesa bebyggelsen av Sverige skapat en särskild människotyp, härdad av enslighet men stolt och rättrådig. ”En skogsbo är på samma gång kärv och blyg, han är fåordig bland många människor, men innerst inne trygg och säker, väl medveten om sina krafter. Han har genomgått enslingens fysiska och psykiska härdning.” Människor av denna typ och med dessa egenskaper återkommer också i Mobergs författarskap.

Mobergs politiska hemvist är lite diffus som ung socialist. Han förklarade sig vara socialdemokrat under 40-talet men till valet 1926 kandiderade han för liberalerna på såväl listan till kommunfullmäktige som till municipalfullmäktige. Inte nog med detta, han var också ombudsman för liberala valkretsförbundet i Kronobergs län!

Ingen radikalitet
Någon radikalitet visar Moberg inte under förkrigstiden istället är det en inskränkt småborgare som träder fram. Han kräver hårdare straff för förskingrare och andra brottslingar, är anhängare av prygelstraff och anser att ”…kvinnan inte är skapad till filosof eller tänkare. Hon ska bara vara söt.”

Den här lite inskränkta småborgerligheten går igen när han kommenterar händelserna i Ådalen 1931. Han fördömer förhållandet mellan stat och medborgare utan att begripa statens roll som upprätthållande av klassherravälde.

Detta till trots medverkade Moberg under 30-talet i de progressiva tidningarna, Mänsklighet och Clarté, tidningar som gick till storms mot fascismen och Francos revolt mot den lagliga spanska regeringen.

Som tongivande debattör i den politiska striden trädde Moberg fram för första gången 1939 i kriget mellan Finland och Sovjet, då som aktivist för Finlands sak med den uttalade devisen: ”Finlands undergång är vår undergång. Finlands räddning är vår räddning.” Vidare: ”Svenska folket måste inse att Stalins välde är en erövrarstat, ryssen kommer inte att stanna vid Torne älv.”

På detta tema skrev Moberg en broschyr som Bonnier nekade ge ut då han ansåg att det var omöjligt att likställa Tyskland och Sovjet som kriget nu utvecklade sig.

Moberg stod på sig och hävdade i en artikel att nazister och kommunister är varandras andliga tvillingbröder och att ingetdera parti borde få finnas i ett demokratiskt Sverige. Moberg ansåg också att den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik och censur av vissa skriverier var ett brott mot neutralitetspolitiken och mot detta förde han en ständig polemik.

Segerstedt
Denna inställning gjorde att han, eftersom han refuserades i vissa tidningar, kom i kontakt med Göteborgs Handelstidning och dess chefsredaktör Segerstedt. Ett medarbetarskap som varade kriget ut och även fortsatte efter det att Segerstedt avlidit strax före krigsslutet.

Moberg skrev också under kriget en av sina mest betydelsefulla böcker; ”Rid i natt!”. En historisk roman där allmogen lät budkavlen gå för att göra uppror mot främmande herrar i kampen för frihet och självständighet.

Romanen låg också till grund för både teaterpjäs och film och Moberg framstod alltmer som en betydande motståndsman mot krigets anstiftare, Tyskland. Dock drar Anna-Karin Carlstoft Bramell den korrekta slutsatsen att Mobergs analys av 30-talets Tyskland var bristfällig och att han framförallt var en svensk patriot.

Folktribun
Under kriget skapades den bild av Moberg, som sedan helt korrekt kom att följa honom livet ut. Han framträdde som rabulist, folklig, retoriker och opinionsbildare. Han blev något av en folktribun.

Efter krigsslutet krävde han en uppgörelse med de svenskar som gjort Tysklands sak till sin under kriget. Han krävde att de båda nazisterna som satt i Svenska Akademin, Böök och Hedin, skulle avlägsnas därifrån samt att en del andra skulle ställas till ansvar för sitt handlande.

Mobergs vinglighet i politiska spörsmål kom samtidigt i dagen då han engagerade sig för de så kallade baltflyktingarna, nu kom han i hjonelag med just den reaktionära höger som stått för tyskeriet under kriget!

Den antikommunistiska sidan hos Moberg gjorde att han kom i motsättning till flertalet av de betydande svenska författarna 1947. Med anledningen av 30-årsfirandet av ryska revolutionen överlämnades en adress till ryska legationen i Stockholm undertecknad av 31 svenska författare, bland andra Jan Fridegård, Artur Lundkvist, Moa Martinsson, Karl Vennberg och Lars Ahlin som uttryckte sin glädje över det kulturella uppbygget i Sovjet. Mot detta invände Moberg att hyllandet av en diktatur var galet.

Den goda västvärlden
Året efter, 1948, pläderade Moberg för en anslutning till Atlantpakten, Nato, och hans argument var att neutralitetspolitik inte längre var gångbar när nu världen av uppdelad i goda och onda och det goda fanns att finna i västvärlden med USA i spetsen.

Denna hans uppfattning kom återigen i dagen när han 1951 gick till storms mot svensk utrikespolitik när Sverige i FN la ner sin röst då Kina utpekades som angripare i Korea. Enligt Moberg ”har vi försvagat demokratiernas sammanhållning mot diktaturerna”.

Moberg var uttalat USA-frälst vid denna tid och det bör poängteras att det var en tid när McChartyismen gjorde sig bred i USA, konstnärer, författare och intelligentia utsattes för de grövsta övergrepp!

Ständig polemik
På 50-talet kom Mobergs roll som folktribun i fokus i hans kamp mot den svenska rättsrötan och han blev decenniets dominant i kraft av sina skriverier och sin ständiga polemik.

Det var framförallt tre stora affärer som drog intresset till sig.

Kejneaffären, eller kanske hellre Quenselaffären var den första. Kejne var pastor i Stadsmissionen och kom där i kontakt med pojkprostitution och kriminell homosexuell verksamhet på Östermalm. Han gjorde flera polisanmälningar om detta men ingenting utreddes. En opolitisk minister i den socialdemokratiska regeringen, Quensel, hade bevisligen ekonomiskt understött prostituerade pojkar. Många år tidigare hade också ett mystiskt dödsfall anmälts i samband med en brand som hade samband med det hela.

Moberg engagerade sig stort i denna affär. Affären utvecklas allt mer eftersom han grävde i den. Allt fler i statsapparaten dras in i skumrasket. Ministern tvingas avgå. En statlig kommission tillsätts och som vanligt i sådana fall begravs det hela i tystnad. Men skriverierna och rotandet i saken gör att skulden häftar fast vid etablissemanget.

Rättsröta
I kampen mot rättsrötan etablerade Moberg samarbete med den syndikalistiska tidningen Arbetaren som återgav allt Moberg levererade. Författaren bedrev under denna tid inte bara skrivandet utan arrangerade möten i sakfrågorna och eftersom detta var långt före tv:s tid samlade mötena mycket folk och manuskripten till talen publicerades i Arbetaren ordagrant.

Den andra stora rättsröteaffären var den om Hajby. Hajby, en obskyr direktör, hade en fru som lämnade in en skillsmässohandling där hon begärde skilsmässa på grund av makens otrohet med Hans majestät konungen, Gustav V. Hovet. med högsta polisledningens hjälp, erbjuder Hajby pengar och förmedlar dem också.

När han kräver mer pengar arrangeras olika scenarier. Mer pengar, amerikaresa, inskrivning på sinnesjukhus och transport till Tyskland där han tas om hand av Gestapo. Allt en rejäl sörja där hovfunktionärer, hög polis, läkare och advokater är inblandade.

Moberg gräver och avslöjar, skriver och talar. Rättsrötan är uppenbar.

Moberg blir så exalterad att han blir republikan på kuppen och skriver en broschyr om detta.

Rådman Lundkvist var den tredje stora rättsskandalen som Moberg gav sig i kast med.

Rådmannen, som satt domare i Stockholms tingsrätt, var också förordnad som god man och förmyndare för människor som inte hade samhällets fulla förtroende. Som sådan hade han stulit deras pengar, ruinerat dödsbon och kunnat fortsätta med sådan verksamhet trots ett antal polisanmälningar.

Även i detta fall använde sig överheten av sinnessjukhus som en förvaringsplats för offren i avsikt att dölja brotten.

Moberg gav sig i kast med frågan och ytterligare slam av rättsröta virvlade upp.

Självgod överhet
Även denna strid gick folktribunen Moberg segrande ur, han skrev dessutom såväl böcker och teaterpjäser om fallen och rättsrötan. Det står utom allt tvivel att Mobergs oräddhet och hans grävande journalistik hade stor betydelse för att rasera förtroendet för en självgod överhet och att detta var Mobergs stora mål.

Vad då säga om en avhandling som denna som ges ut som bok? På något sätt känns Moberg ryckt ur sin tid, eller snarare inte placerad i sin tid. Med de referenser om samtiden som saknas, och som förmodligen saknas speciellt av de yngre läsarna, blir gjorda ställningstagande svåra att förstå på ett korrekt sätt.

Dessutom blir med nödvändighet den akademiska korrektheten tröttande. Att få sig skrivit på näsan skrifterna och talens uppbyggnad enligt latinska regler tillför inte vanligt folk så värst mycket. Men Wilhelm Moberg är intressant och ställning tar han.

FRANK BAUDE
Proletären 46, 2007