Modärna kvinnor lyfts fram på Stockholms Stadsteater

Stockholms Stadsteaters projekt ”Modärna kvinnor” vill lyfta fram kvinnliga svenska dramatiker från 1880-talets moderna genombrott till första världskriget. Helt enkelt för att de är bra och ger ett annat perspektiv än de manliga författarna, men ändå ofta blivit bortglömda.

Det finns också andra skäl till ”Modärna kvinnor”. Ty även om folkpartiet inte har lyckats få igenom sin statliga förteckning över vad som skall kallas bra litteratur, så finns ändå ett litterärt rättesnöre som måste ifrågasättas.

För litteratur- och genusvetaren Åsa Sarachu, som är en av initiativtagarna till projektet, är detta uppenbart.

– Vi har en ensidig litterär kanon. Enligt den är det vita män som skrivit de stora verken, säger hon. Både kön och etnisk bakgrund har betydelse när värderingarna görs.

Radarpar
Stadsteaterns skådespelerska Ann Petrén är den andra initiativtagaren till projektet. Hon känner Åsa Sarachu från när denna var regiassistent på Unga Klara och hade saken gällt fotboll eller hockey skulle de två nog ha kallats ett radarpar.

Ann Petrén berättar att i projektet har ingått salonger på Kafé Klara om konst och om kroppen. Naturligtvis alltid från ett kvinnoperspektiv där teaterfolk har gestaltat och en inbjuden expert talat om ämnet.

– Den 17 mars fortsätter vi med en salong, ”Att se och synas!”. Då synar Modärna kvinnor filmens underbara värld.

Lämnar hemmet
En tung del av projektet är pjäsen ”Den smala vägen” av Frida Stéenhoff som nu spelas på Stadsteatern. Ann Petrén har huvudrollen.

• Ja, Ann Petrén, det tog nästan hundra år innan denna pjäs fick sin premiär?
– Ingen vågade väl sätta upp den när den skrevs. Den här pjäsen lämnar hemmet och går ut i offentligheten.

Recensionerna efter premiären för två veckor sedan har varit mycket positiva, men Ann Petrén förklarar:
– Vi har även fått en avvaktande kritik. Man har frågat om frågorna är aktuella. Det är en lustig kritik, frågor som ifall moralen står över en dålig lag är inte lösta.

– Och klassaspekten går att överföra till idag, säger Åsa Sarachu. Det finns direkta kopplingar som märks allra tydligast nu när det förs en högerpolitik.

Högerpolitik
Högerpolitiken måste även skådespelare förhålla sig till, den påverkar också deras arbete. Ann Petrén påpekar:
– Även vi här på teatern svarar på kraven om mer egenfinansiering. Vi gör det genom att jobba mera och välja en bredare väg i repertoaren för att få sälja fler biljetter.

I ”Modärna kvinnor” ingår ytterligare en större del. Förra veckan startade repetitionerna på ”Skådespelerskan” av Anne Charlotte Leffler.

Denna pjäs gjorde stor succé när den kom 1873 och under några årtionden var Anne Charlotte Leffler mycket spelad i Norden.
”Skådespelerskan” kom flera år före Ibsens ”Ett dockhem”, så faktiskt var Anne Charlotte Leffler antagligen först med att från scenen diskutera kvinnans frigörelse.

– Vi vill visa en bredd genom att spela två pjäser som är olika, säger Ann Petrén.

Hon tillägger att det finns även likheter mellan de två pjäserna.
– Här finns också en klassaspekt som är närvarande hela tiden.

Det låter lovande, premiären blir den 26 april.

LASSE SIMMONS
Proletären 10, 2008


Urpremiär efter nästan sekellång väntan
För sin samtid var Frida Stéenhoff välkänd både som debattör och dramatiker, ändå dröjde det 98 år innan hennes pjäs ”Den smala vägen” nu i februari fick sin urpremiär på Stockholms stadsteater.

Det finns skäl till att etablissemanget har velat få Frida Stéenhoff bortglömd.

I sitt tal ”Feminismens moral” inför arbetarkvinnor i Sundsvall 1903 blev hon först i Sverige att använda beteckningen feminist och i idédramat ”Den smala vägen” framställs hennes tankar mycket klart.

I Stadsteaterns uppsättning får denna ”modärna kvinna” en extra upprättelse genom att hon tillförts stycket. Pjäsen inleds med att Frida Stéenhoff i Gunilla Röörs gestalt kommer upp ur den låda som hon varit undanstoppad i. Som en slags ironisk grimas blåser hon sedan bort dammet från sitt manuskript.

Och Frida Stéenhoff återkommer flera gånger, framställd med både humor och auktoritet av Gunilla Röör. En gång låter regissören Kajsa Isakson henne till och med läsa en del av det berömda talet i Sundsvall för publiken.

Oäkta barns rätt
Den egentliga pjäsens huvudtema är en mycket rätlinjig och alls inte tung historia om oäkta barns rätt.

Brodern till fru Aina Rosdal, fantastiskt bra spelad av Ann Petrén, har dött och nu är frågan om broderns oäkta son ska få ärva förmögenheten. Någon arvsrätt efter fadern hade inte oäkta barn när pjäsen skrevs.

Allt berättas i en rapp text, som för en modern publik ibland blir nästan farsartat rolig när den tidens män är som löjligast i sin självgodhet.

Fast inte alla män i pjäsen beskrivs så. Den unge idealisten adjunkt Gardelli, spelad av Lars Bringås, kräver att oäkta barn ska få sin rätt och är den som får Aina Rosdal att ta steget ut i offentligheten och börja kämpa politiskt.

Modärna själar
Frida Stéenhoff är här konsekvent, sin feminism beskrev hon själv i ”Feminismens moral” som en kamp tillsammans med männen mot andra kvinnor och män. Feminism är de modärna själarnas strid mot de gammalmodiga.

För Aina Rosdal är det hela tiden självklart att brorsonen bör få arvet. Däremot tänker inte hennes man byråchefen Henry Rosdal, av Johan Ulveson framställd som inskränkt och uppblåst men inte parodisk, göra mer än vad lagen kräver. Finns inget testamente till oäktingens förmån ämnar han med välbehag lägga beslag på pengarna.

Hustrun har ingen makt över parets ekonomi, trots att det är hennes arv så är hon som gift kvinna omyndig.

Paret Rosdals son är en riktig gris och går helt emot modern:
– Illegitima barn ska hållas på en låg nivå och höra till den klassen som skaffar oss billig arbetskraft, säger han till sin hustru.

För sonen är det viktigare att staten är ”vis”, det vill säga skyddar de besuttna, än att den är rättvis.

Växer i kamp
Så klassamhället finns för Frida Stéenhoff, men räcker det eller blir pjäsen alltför inaktuell för vår tid? Oäkta barn fick arvsrätt efter fadern redan 1970 och kvinnans rätt till egendom är ju äldre än så.

Nej, pjäsen håller, bara Ann Petréns gestaltning av hur man kan växa i kamp är värd mycket. Ty Aina Rosdal väljer den ”smala vägen”, hon börjar trots familjens motstånd och lagar som är emot henne att kämpa.

När hon vågat tala offentligt och kräva lagändringar blir hon huvudet högre än sin man. För Aina Rosdal skall inte dåliga lagar följas, de skall ändras.

Men ”Den smala vägen” sätter inte kvinnor på en piedestal. Svärdottern inser att Aina Rosdal har rätt men är för feg för att följa efter.
– Jag väljer den breda vägen, säger hon. Men jag trodde jag skulle slippa välja. Jag är mer skapad för att vara neutral.
Det sättet att tänka är tyvärr verkligen inte heller inaktuellt.

LASSE SIMMONS
Proletären 10, 2008