Med kameran som verktyg

Fotografen Hanna Lindgren är en av de nominerade till årets utdelning
av Kommunistiska Partiets kulturstipendium till minne av musikern
Ingmar Spingo Nilsson.



– Jag är verkligen glad och smickrad, säger hon när vi träffas på ett
café i närheten av Fotohögskolan i Göteborg, där hon snart avslutar
sitt andra år.



– Jag känner till Spingo och hans arbete, och själv försöker jag arbeta
på ett politiskt sätt, även om det ser olika ut beroende på sammanhang.
Jag vill alltid ifrågasätta makten.



Kulturstudier

För Hanna Lindgren är bilden så mycket mer än konst. Hon använder fotot
som verktyg för att förstå och dokumentera sin samtid. Som en slags
visuella kulturstudier. Bland annat har hon undersökt vad som händer
när man fotograferar barn med en traditionell modefotografblick.



– När jag objektifierade pojkarna blev bilderna oerhört sexuella, med
homosexuella preferenser. Den sexualitet vi ser i modefotografier är en
konstruerad sexualitet och det blir tydligt när man bryter koderna.



Just nu ingår Hanna Lindgren i en arbetsgrupp med tre andra personer
som ska sätta ihop en jubileumsutställning med anledning av att
Fotohögskolan i Göteborg fyller 25 år.



– Jag tycker om samarbetsformer där gränserna för vad som är ditt och mitt upplöses Det blir så individualistiskt annars.



Inför utställningen har 450 elever och lärare som har varit verksamma
på skolan tillfrågats om bidrag, men projektet handlar inte i första
hand om att skildra skolans historia. Utställningen blir istället ett
verk i sig som ifrågasätter makt och representation i den snäva
konstvärlden.



– Det finns en föreställning om att konsten är tillåtande, men
samtidigt är vår utbildning en av de mest segregerade. Det finns färre
studenter med arbetarbakgrund här än på utbildningar för läkare och
jurister. Man måste känna till vissa saker för att över huvud taget bli
antagen.



Detta tydliggör Hanna Lindgren och de andra studenterna i arbetsgruppen
genom att själva välja ut vilka av de 450 bidragen som kommer att visas
på utställningen och genom att underordna bilderna en strikt scenografi.



– Vi har kapat jubileet kan man säga, skrattar hon.



Utställningskupp

Hanna Lindgren genomförde en liknande kupp förra året när hon lånade ut
sin plats på vårutställningen till Kommunistiska Partiet. Tillsammans
med en medlem i partiet tillverkade hon en banderoll med texten ”USA ut
ur Irak!” som de sedan hängde upp i utställningslokalen.



– Fakulteten var mycket upprörd, berättar hon. Konst får absolut inte
vara politisk, och vår banderoll förmedlade ett tydligt budskap, med
partinamn och allt. Inom konstvärlden ska man vara subtil och det är
tabu att vara direkt eller övertydlig.



Krigsbilder

Men Hanna Lindgren fortsätter att följa sin övertygelse och inför
sommarnumret av skolans studenttidning satte hon ihop en serie bilder
från Danmark där hennes egen dotter gör segertecknet vid några bunkrar
från kriget. Dessa bilder varvade hon med bilder från Israels krig mot
Libanon. Bildserien blev refuserad trots att hon var ombedd att
medverka i tidningen.



– När de andra studenterna såg hur vinklat det var, tyckte de att det
blev för politiskt. Men detta var ingen särskilt kontroversiell fråga
när människor demonstrerade mot kriget runt om i hela världen. Det är
tragiskt att en liten studenttidning inte vågade publicera mina bilder.
Och oerhört naivt.



Hanna Lindgren pratar mycket om att synliggöra konstens gränser och att
politisera konsten, som hon tycker är kommersiell och borgerlig.



– Konst är en arena som alla andra, och när en företeelse tas in i
konstens rum avväpnas den och blir till ett jippo. Det handlar om vad
som säljer och vad som är passande.



Farligt vara tacksam

Samtidigt tvingas hon befatta sig med konstvärlden om hon vill vara fotograf.



– Det är en förmån att få komma in på Fotohögskolan och läsa i fem år.
Problemet är att så fort man blir glad rättar man in sig i ledet och
blir en del av etablissemanget. Man måste samsas med gruppens
värderingar. Samtidigt är det viktigt att inte vara rädd för
konstvärlden. Det skulle vara tragiskt om bara överklassens barn fick
tillträde.



Istället ser hon utbildningen som en möjlighet att lära sig att hantera
tekniken kring fotografiet. Hon drömmer inte om att bli konstnär utan
snarare om att läsa vidare och kanske doktorera.



– Jag kan också tänka mig att bli bild- och fotolärare på gymnasiet.



JENNY TEDJEZA

Proletären 14, 2007