Kulturarbetare slår larm

Men nödropen gäller inte vare sig kvalitén eller kvantiteten av den scenkonst som produceras i Sverige. Det görs mer teater än någonsin och publiken kommer i större antal än någon gång tidigare.


– Vi har fler besökare på scenkonst än på idrott, säger Teaterförbundets ordförande, skådespelerskan Anna Carlson, som är en av artikelförfattarna.

Anledningen till artikeln är istället regeringens kulturpolitik.

Minskade resurser
Anslagen har urholkats genom inflationen, löneutvecklingen och ökade pensionskostnader. Teatrarna pressas nu att välja en mer kommersiell repertoar och artikelförfattarna vill inte bli som de kommersiella intressen vilka har insett att man kan tjäna pengar på ytlighet. Istället skriver de: ”Kulturen är en viktig motkraft – en av få verksamma motkrafter idag – och därför får den inte bli tandlös. Då blir vi alla förlorare.”

• Anna Carlson, ni skriver att medan alliansen har strategin passivitet för sin kulturpolitik och oppositionen rullar tummarna så förfaller svenska kulturinstitutioner. Är det verkligen så illa?

– Ja, så illa är det. Det är inte bara institutioner utan också fria dans- och teatergrupper som blir lidande. De är ännu mer utsatta och deras anslag har ju inte heller räknats upp trots löftena från den nya regeringen.

Anna Carlson påpekar att varningarna inte enbart kommer från fack och skådespelare. Nu är hela branschen med och protesterar, även till exempel teaterchefer. Och misstron mot regeringen verkar vara total.

Alibi
– Kulturdepartementet har tillsatt fem utredningar. Risken är att detta innebär ett alibi att inte göra någonting under tiden de arbetar. Kulturministern menar också att antalet anställda inom kulturområdet har ökat, men det beror på en vidgad definition. Vi talar om jobben i våra egna yrken och de har inte blivit fler.

Ännu allvarligare än detta politiska trixande är vad regeringen vill, vilken slags kulturpolitik den önskar.

Artikelförfattarna skriver att det är meningen att svenska kulturinstitutioner förfaller och förklarar att ”vissa strider vill inte makten utkämpa i strålkastarljus”. Istället kan den välja taktiken att låta förfallet gå så långt att ingen räddning längre finns.
Det verkligt hotfulla är inte att dans och teater under några år får mindre pengar att röra sig med. Mycket allvarligare är att alla de värden som inte kan direkt mätas i pengar, det som i artikeln kallas den andliga infrastrukturen, inte får något värde alls.

Därför blir det konsekvent när författarna avslutar sin artikel med frågorna:
”Varför har vi i Sverige en regering som just nu säljer ut vår gemensamma materiella och immateriella infrastruktur? Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria?”

LASSE SIMMONS
Proletären nr 35, 2008


”Stockholm missköter sin stadsteater"
Stockholms Stadsteater är framgångsrik, både konstnärligt och när det gäller att fånga en publik. Ändå tvingas den till nedskärningar och Proletären återger här i förkortad form ett pressmeddelande från Teaterförbundet:

Stockholm Stadsteater tvingas göra sin andra radikala nerskärning av verksamheten inom loppet av fyra år. Mellan åren 2004 och 2009 försvinner sammantaget 78 fasta tjänster.

Stockholms Stadsteaters ledning och Teaterförbundets lokalavdelning har kommit överens om en ny organisation för att möta de underskott som blir en följd av utebliven kompensation för pris- och kostnadsökningar från både staten och Stockholms stad. Det innebär bland annat:

• En minskning av teaterns budgeterade egenproduktioner med en tredjedel.

• 38 1/3 fasta tjänster tas bort från årsskiftet. Cirka fem personer beräknas bli av med jobbet. Resterande minskning löses med så kallad naturlig avgång och vakanser som inte återbesätts.

• Unga Klara samordnas med teaterns verksamhet i Skärholmen.

• Lilla scenens blivande gästspelsverksamhet samordnas med Parkteatern.

• Biljettkassan upphandlas externt men personalen (fem personer) garanteras fortsatt arbete hos den blivande entreprenören.

– Det är positivt att vi hittat lösningar som medför att endast cirka fem personer kommer att få lämna sina anställningar men 38 tjänster försvinner. Det innebär ett stort ingrepp i verksamheten, inte minst med tanke på att det bara är fyra år sedan lika många tjänster togs bort i den förra personalminskningen, säger Robert Forsman, ordförande i Teaterförbundets avdelning 3 vid teatern.

Han konstaterar även:
– Politikerna i Stockholm Stad och på Kulturdepartementet har valt att inte låta Stockholms Stadsteater finnas kvar i sin nuvarande framgångsrika form utan vill ha en mindre.

Teaterförbundets ordförande Anna Carlson kommenterar:
– Det är lätt att riva ner men svårt att bygga upp. Stockholms Stadsteater lyckades efter omorganisation 2004 utvecklas till den aktiva och publikt framgångsrika teater den är i dag. Att nu göra nya nerskärningar i samma storleksordning kommer att slå direkt mot teaterns kärnverksamhet samt riskerar även att viktiga och unika verksamhetsdelar urholkas och på sikt försvinner.

Förhandlingarna om personalminskningar och omorganisation vid Stockholms Stadsteater påbörjades i april. De överenskomna förändringarna träder i kraft den 1 januari 2009.