Islam utan pekpinnar

islam_utan_pekpinnar

Publicerad 29 november 2005

Mattias Gardell har skrivit en provocerande och mycket lärorik bok om islam.

I gratistidningen Metro kunde man tidigare i höst läsa en insändare som
argumenterade för att Säpo skulle koncentrera sig extra mycket på att
kartlägga religionshistorikern Mattias Gardell. Skälet var att nämnde
Gardell skrivit en bok med titeln ”Bin Ladin i våra hjärtan” och den
upprörda insändarskribenten understryker visserligen att han inte läst
boken men att en människa som skriver en bok med den titeln måste vara
samhällsfarlig.

Efter att ha läst boken håller jag med honom. Det är samhällsfarligt
att skriva en bok om politisk islam utan några moraliska pekpinnar och
överlåta i mångt och mycket till läsaren att tänka själv. Tänk om det
är Bush & Co som är de verkliga terroristerna och terrordåden mot
World Trade Center har en bakgrund i detta.

Han kanske har rätt
Bin Ladin kanske hade rätt när han efter 11 september påpekade att:
”Vad Amerika upplever nu är bara en blek kopia av vad vi fått utstå.
Vår islamiska nation har smakat detsamma under mer än 80 år av
förnedring och vanära, dess söner dödade och dess blod spillt, dess
heliga platser vanhelgade.” 

Bin Ladin i våra hjärtan handlar om politisk sunniislam,
majoritetsinriktningen bland världens muslimer. Gardell koncentrerar
sig på händelseutvecklingen i Egypten och Saudiarabien samt 11
september med den nya
världsordningen som bakgrund. En avgränsning som medför att den som
vill veta mer om Palestina, Irak eller Iran får läsa en annan bok.

Socialt arbete
Gardell berättar om att i Kairo (där han numera bor) inträffade en
jordbävning i oktober 1992 med 500 dödsoffer. Det muslimska
brödraskapet aktiverade då genast sina yrkesmedlemmar och deras
fackförbund. ”Läkare, apotekare och övrig sjukhusvårdspersonal satte
upp gratis sjukvård och distribuerade medicin åt de behövande.
Läkarfacket donerade pengar åt alla familjer som drabbats av
jordbävningen, med en specifik summa för varje hemlös familj och för
varje dödad eller sårad familjemedlem.”

Mubarak-regimen gjorde ingenting förrän den amerikanska tidskriften
Newsweek kommenterade händelsen med brödraskapets slogan – Islam är
lösningen. Vad gjorde man? Jo, man skickade in armén i slummen och lät
den riva de provisoriska bostäderna som islamisterna hade byggt
samtidigt som man stoppade deras insamlingar till förmån för
katastrofens offer.

Lika säkert som läsaren i Sverige kan dra politiska analyser av en sådan händelse kan givetvis egyptierna själva göra det.

Gardells förklaring till islamisternas framgångar blir således
praktiskt vardagsarbete och inte hat och blod. Även den i denna
kontexten extrema rikemanssonen Bin Ladin ser sig som de svagas
förkämpe och hans förklaring till 11 september är intressant i det
avseendet. ”Nej, vi kämpar för att vi är fria män som inte sover under
förtrycket. Vi vill återge vår nation frihet, och precis som ni ödelagt
våran nation så skall vi ödelägga er.”

Ökat lidande
Problemet är (vilket Gardell borde ha påpekat utan att behöva tumma på
objektiviteten) att 11 september bara inneburit ökat lidande för
muslimer och världens folk. Det blev ”a great opportunity” med
Bushadministrationens egna ord för att genomdriva en reaktionär
politik.

För billigt blir det när Gardell översätter skillnaderna mellan det
muslimska brödraskapet och al Qaida & Co med skillnaden i Sverige
mellan folkhemsanhängare och (r)evolutionärer.

al Qaida & Co görs då om till ett leninistiskt avantgarde som genom
terrordåd skall provocera fram en revolution. Detta i kontrast till det
fredliga ”folkhemsislamistiska” brödraskapet som målmedvetet arbetat in
sig i det egyptiska samhället och dess
statsapparat.

Förutom det felaktiga i att terror stått på kommuniste(r)nas dagordning
är det sannolikt en projektion från Gardell själv. Själv minns jag att
Gardell under EU-toppmötet ledde ett eget avantgarde som istället för
att demonstrera mot Bush ville storma och befria de innestängda på
Hvitfeldtska gymnasiet.

Då detta gick om intet gick han runt med en megafon och ville samla in pizzapengar till de hungriga på insidan.
Nåväl, ”Bin Ladin i våra hjärtan” måste trots politiska
meningsskiljaktigheter och det akademiska språket varmt rekommenderas.
Den är kunnigt skriven och som läsare lär man sig hela tiden nya saker.

JU
Proletären 48, 2005