I attack mot magasinens läppglansrosa drömmar

Romanen ”De skamlösa” handlar om några unga, rika och vackra personer i Stockholms innerstad. I centrum står Tito och Nathalie, journalister på ett trendigt modemagasin, samt Titos pojkvän, juristen Erik. I dessa personers värld är yta allt. Det gäller att bära rätt designplagg, synas på rätt ställen och att omge sig med rätt personer. Perspektiven utanför tullarna begränsar sig till föräldrarnas villor och släktingars skärgårdshus.

Tito använder sig av sitt eget bröllop för att göra karriär på tidningen, Nathalie vill hämta en strippa från Polen för att starta ett porrfilmsföretag och Erik kämpar för att förvandla Tito till den perfekta kvinnan. Trots att hans mamma bryter ihop när de träffas första gången för att Titos utseende inte faller henne i smaken. Karaktärernas enorma självupptagenhet omöjliggör en fördjupning av de mänskliga relationerna.

– Det finns mycket som jag retar mig på i samhället, säger Sisela Lindblom när hon ska förklara varför hon skrev ”De skamlösa”. Samtidigt hade jag en längtan efter att leva ut det där glamourösa och flärdfulla. Det är svårt att inte förhålla sig till det som kvinna. Även som regissör har jag arbetat med skönhetsidealen och viljan att vara ett objekt, men ändå inte vara bekväm i den rollen.

Hon säger att det till en början faktiskt var härligt att få leva sig in i den skimrande damtidningsvärlden, men att det blev mindre härligt efter ett tag. Istället hakade hon upp sig på de normer som dessa tidningar förmedlar.

– Idealen har förflyttats i samhället, tycker hon. Man ska ha mycket pengar och längta efter att vara en vinnare.

Livsstilstrend
Hon pratar om livsstilstrenden i media, som förmedlar budskapet att du hela tiden ska förändra dig själv och din omgivning.

– Jag tycker själv att det är jättespännande och ville förstå den delen av mig själv. Den där ytliga och stränga blicken. Även om karaktärerna i min bok inte finns, så finns de i budskapen om hur vi ska vara. Vi ser dem överallt i media. Det är stressande, livsnjutande människor som psykologiserar precis allt. De kan inte se strukturerna utanför sig själva. Jag har inte uppfunnit den här jargongen. Den finns. Idag kan man definiera människor utifrån deras status.

”De skamlösa” är till formen en satir. Vid en första anblick är karaktärerna i boken helt vanliga romanfigurer, men efter en stund upptäcker läsaren att författaren med små medel skruvar till och driver med de vackra och rika huvudpersonerna. Bitvis är det mycket roligt.

– Det var ingen medveten tanke att det skulle bli en satir, berättar Sisela Lindblom som bara har försökt att lyssna av språket och tankarna hos sina karaktärer. För att få tillgång till språket använde hon sig av de damtidningar som hon själv konsumerade när hon var yngre.

– De är precis likadana i dag. De berättar för sjuttonde gången om hur man ska tvätta ansiktet på rätt sätt. Ändå är Tito i boken stolt över sitt yrke och säkert bra på det hon gör.

Som läsare av ”De skamlösa” inser man hur ovanligt det har blivit med humor som slår underifrån. De komiker som ägnar sig åt politisk satir och som driver med makthavare är lätt räknade. Sisela Lindblom håller med.

– Det saknas underdog-humor i dag, säger hon. Humorn låtsas vara avpolitiserad och handlar mest om att driva med skojiga typer.

Skrattet som fastnar i halsen när man inser vad det egentligen är man skrattar åt.

Kände äckel
Sisela Lindblom berättar att hon också tvingades konfrontera sin egen medelklasstillhörighet som kulturarbetare när hon skrev boken.

– Jag kände sånt äckel över mig själv. Vad står egentligen kulturellt kapital för om definitionen av konstnären är den som lyckas.

Hennes roll som kulturarbetare användes också emot henne i den debatt som rasade i de stora dagstidningarna redan innan ”De skamlösa” kom ut. Om konsumtionskultur och moral i en allt mer orättvis värld.

Susanne Ljung, programledare för modeprogrammet Stil i radions P1, kåserade i en tidningsartikel om att köpa handväskor för 70.000. Detta gjorde Sisela Lindblom så förbannad att hon startade en debatt som uppenbarligen trampade på många ömma tår. Hon blev kallad för kulturelit för att hon inte unnar de fattiga att åtminstone få drömma om de varor som presenteras på modemagasinens blanka sidor. Hennes kritik av de rikas lyxkonsumtion förvandlades av meningsmotståndarna till folkförakt.

– Debatten blev jobbig när jag drogs in i att försvara något som jag inte hade sagt. Det jag ifrågasatte var bara att någon köper en väska för 70.000 utan att ens reflektera över det. Jag menar att den typen av konsumtion handlar om att skapa samhörighet mellan dem som har råd.

– Men till en början tyckte jag att debatten var rolig. Det var ju detta jag ville med boken. Den kom ur en ilska.

Ängsliga journalister
Hon menar att en del journalister verkar ha ett mycket ängsligt förhållande till modebranschen och att det delvis kan förklara deras starka reaktion, där de alltså ifrågasatte hennes rätt att uttala sig över huvud taget. Själv tillhör hon ju knappast dem som lever på marginalen.

– Men varför ska man inte få uttala sig om något som inte utgår från en själv? Vi saknar i dag förklaringar som går utöver individen. Det tycker jag är jättepolitiskt.

Samtidigt inser hon att hennes satir över modetidningsbranschen på ett sätt är en attack mot kvinnor. För många är mode något lustfullt och branschen ger kvinnor karriärmöjligheter.

– Men jag tycker inte att modet står för det där härliga och öppna som de påstår. Top Model är ett äckligt program, det vet alla, men man kan inte prata om att det skapar normer. De som tar avstånd från det vill inte engagera sig i debatten, medan de som inte tar avstånd från det blir offer för budskapen. Detta är ett problem som vi måste formulera och en kamp som vi måste ta. Vill vi att hela det offentliga rummet ska fyllas av detta?

– Modeindustrin producerar så många kvasivetenskapliga normer. Du kan inte objektivt säga att en människa i ett gör om mig-program är vackrare efteråt än innan. Men branschen pratar som om de förmedlar faktisk kunskap. Stil och trender är egentligen bara ett påhitt.

Samtidigt kostar det mycket pengar att hålla sig till den norm som modeindustrin sätter. Därmed blir det också en klassfråga.

Tomrum
Sisela Lindblom ifrågasätter också diskussionen om det där tomrummet som vi hela tiden antar att vi måste fylla med konsumtion.

– Varför diskuterar vi inte hur det tomrummet har uppstått istället? Behoven har skapats någonstans och det måste vi diskutera. Inte bara hur ekonomin ska gå ihop, samtidigt som ångesten över att naturresurserna inte ska räcka till ökar.

JENNY TEDJEZA
Proletären 30, 2007