Högerns kulturpopulism

I Sverige slog Kristdemokraternas partiledare, Göran Hägglund, an tonen när han i sitt Almedalstal i somras hävdade att hans parti vänder sig till ”verklighetens folk”. Till alla de som gnetar på i sina helt vanliga, lite småtrista liv. Mot dessa vardagshjältar ställer Hägglund kulturvänstern som, enligt partiledaren, dömer ut Svensson-livet som förljuget.

”Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”

”Kulturelit”
Lite senare på sommaren var det ledaren för främlingsfientliga Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaards, tur att angripa det hon kallar kultureliten. Kjærsgaard har blivit invald i styrelserna för Statens Kunstråd och Statens Kunstfond och ska varje år vara med om att dela ut nästan en halv miljard kronor till dansk konst.

I samband med utnämnandet angrep Kjærsgaard kultureliten för att vara vänstervriden och att driva hatkampanjer mot Dansk Folkeparti istället för att producera konst. Hon efterlyser politiker som har modet att dra in stödet till konstnärer som hävdar att det är konst att hälla avföring på glas eller stycka en häst. (Det senare syftar på bild- och performancekonstnären Bjørn Nørgaards verk ”Hesteofringen” från 1970 som var en protest mot Vietnamkriget).

Hon ifrågasatte också de stipendier från Statens Kunstfond som ger 275 danska konstnärer livslång försörjning.
Pia Kjærsgaard meddelar i samma veva att hon kan tänka sig att bli kulturminister.

Smakdomare
Gemensamt för dessa populistiska utspel på kulturens område är politikernas vilja att agera smakdomare. Konsten ska vara uppbygglig, estetiskt tilltalande och bevara kulturella världen. Pia Kjærsgaard anser att konstens uppgift är att forma den (rätta) nationella identiteten. Danskarna ska känna till sin kultur så att de kan värdesätta de danska värderingarna och kunna diskutera vad det innebär att vara dansk.

Dömer ut konstform
Apropå smakdomare så måste det nämnas att även högerpolitiker som inte kan räknas till de värdekonservativa gärna vill avgöra vad som är konst och inte. Den svenska kulturministern, moderaten Lena Adelsohn Liljeroth, sätter så stor tilltro till sitt bättre vetande att hon kan tänka sig att döma ut en hel konstform som icke önskvärd.

I februari i år gick Lena Adelsohn Liljerotht på konstmässan Market i Stockholm och upprördes av graffitikonstnären NUG:s filmer där konstnären sprejar sin signatur i en tunnelbanevagn. Adelsohn Liljeroth drog sig inte för att vädra sina personliga åsikter offentligt och fördömde filmerna i en intervju i Dagens Nyheter. Kulturministern förklarade att verket var ”otroligt provocerande” och att ”graffiti till sin natur är illegalt och inte konst”.

Gemensamt för den populistiska högerns utspel i kulturfrågor är också deras närapå konspiratoriska föreställning om kulturetablissemangets allians med den politiska vänstern, och att de tar på sig rollen som folkets försvarare gentemot den elit som aldrig behöver bekymra sig om arbetslöshet och lönesänkningar.

Hägglunds kulturförakt har ett förment folkligt tilltal. Särskilt i kristider riktar sig människors ilska, ofta helt befogat, mot de samhällsmedborgare som lever gott utan hederliga arbetsuppgifter, som direktörer och riskkapitalister.

På samma grunder kan det tyckas provocerande med konstnärer som gräver i sitt inre eller levererar obegripliga installationer.
Risken för kulturvärlden att drabbas av folkets förakt ökar naturligtvis när det, som i vår samtid, råder brist på konstutövare som på allvar ifrågasätter orättvisorna och de ökande klassklyftorna.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 38, 2009