Hiphopens Muhammed Ali

– Vad jag tycker om regeringen? Så här är det – Fredrik Reinfeldts föräldrar är syskon. Då förstår du själv att politiken inte blir så lyckad, säger Ken Ring och tjugo grabbar runt bordet gapskrattar.

Proletären möter den omsusade Hiphop-legenden när han håller hov för sina vänner, backstage på Sydskånska studentnationen i Lund. Spelningen börjar om två timmar och i Stora salen bredvid har ett sextiotal studenter sittning. Spriten flödar i båda rummen och stämningen är på topp.

De fjantiga studentsångerna bildar skarp kontrast till det som snart ska höras från scenen. Kens texter är explosiva, utlämnande och fulla av politiska vänstersvingar. 

• Varför är det så få artister som vågar säga som det är om Palestina, om Irak och det svenska klassamhället?
– Det handlar om att du slickar nåns arsle för att få skivkontrakt. Folk döljer sina åsikter och tycker det är viktigare att komma in på Vip-fest än att sjunga om orättvisor i Palestina. Men jag har mina åsikter och de kommer inte förändras.

Där han sitter och spottar ur sig den ena bitska kommentaren efter dena andra påminner han om Muhammed Ali. Orädd och uppkäftig. Avskydd av etablissemanget, men älskad i förorterna. En gigant som tack vare sin talang håller sig kvar i toppen, mot alla odds.

– Jag tycker om att snacka politik. Om vad som händer i förorterna, om Palestina och Afrika, för det är därifrån jag och mina kompisar kommer. Och folk gillar det, jag säljer mer plattor än både Petter och Mange Schmidt. Så från en musikers perspektiv finns det hopp om en bättre framtid, säger Ken.

Hätska utfall
Sitt framträdande på Vattenfestivalen i Stockholm 1999 avslutade han med låten ”Spräng regeringen”. Det skulle han aldrig gjort. Låten innehåller hätska utfall mot bland annat kungahuset och efter textraden ”storma slottet och våldta Madeleine” så var loppet kört.

Media attackerade honom och skivbolagen vände honom ryggen. Att han bad om ursäkt spelade ingen roll. Ken var ute i kylan, fick kopiera sina skivor själv och sälja dem i jourlivs i Stockholms förorter. Efter ett avtjänat fängelsestraff för narkotikabrott och ha blivit trebarnsfarsa (ett fjärde väntas i januari) är han på väg in i värmen igen. ”Äntligen hemma” är Ken Rings nionde musikalbum och släpptes den 24 oktober. Det är det första officiella albumet som släpps på skivbolag på sju år, sen “Mitt Hem Blir Ditt Hem” år 2000.

Tuff tid
– Det har varit en väldigt tuff tid. Det speglas i låtarna. Låtarna är mina vänner som följer med mig genom livet. Äntligen hemma syftar på att ha ro inombords.

Musiken är lugn, mörk och nedtonad. Det passar Kens känslosamma texter. Till exempel handlar den svårt gripande “Kelia”” om hans son, och hans dotter sjunger refrängen.

• Sista låten (outro) är så dyster och nästan som ett självmordsbrev, varför?
– När sista låten är spelad, vad har jag mer att säga? Det finns de som pissar på ens liv och det är väl det låten handlar om.

• Du har fått kritik för att dina låtar är just negativa och drogliberala. Har du inte ett ansvar som förebild?
– Jag kommer från en negativ värld med droger och kriminalitet. Om jag ska tänka på att vara en förebild i första hand kommer jag inte kunna göra musik som jag vill.

– Hade du hellre velat höra mig säga ”tänk inte på det” och skutta fram över en sommaräng med en Yoggi yoggi i handen?
Grabbarna kring bordet garvar igen.

Vissa av spåren på ”Äntligen hemma” är mycket personliga, ja, privata. Frågan är om inte ”Bryter tystaden”, som handlar om en pågående vårdnadstvist, är för privat.

– Folk förtjänar att höra sanningen. När du lyssnar på mig kommer du att få den ocensurerade versionen, svarar Ken Ring.

Med Ken Ring får man ta det onda med det goda. Det är sant att han är drogliberal och har ett, som en svensklärare skulle säga, ”ovårdat språk”. Samtidigt har han ett stort, modigt och bultande rött hjärta. 

Politisk tradition
Med sitt engagemang för världens förtryckta placerar han sig i en stolt politisk musiktradition, bredvid storheter som Mikael Wiehe och Cornelis Wreesvijk. Låten ”Låter för barnen” handlar om fattigdom, imperialistiska krig och utsugning.

– Det är tragiskt att USA utsett sig självt som ensam chef över världen. I slutändan är det fattiga familjer som drabas. De straffas på grund av att en människa vill äga all världens olja. Bush kontrollerar oljeindustrin, USA har världens största stridsmaskin, då är det inte så svårt att kontrollera media också. 

”Tragisk” är även hans kommentar om regeringens kulturpolitik.

– Kultur är ett starkt mänskligt uttryck. Men det bringar inte in några miljoner och därför är det många som inte får komma till tals.

Att Ken Ring tagit klivet in i rampljuset kan Sverige glädjas åt. Var någonstans, om inte i hans texter, får invandrarförortens kultur en röst?

– Till Proletärens läsare vill jag säga att det är en fet tidning som förtjänar mer uppmärksamhet, avslutar han.
Detsamma, svarar vi.

NILS LITTORIN
Proletären 47, 2007