Rikard Björk är en scenkonstens mångsysslare. Musikalartist, skådespelare, regissör, dramapedagog och manusförfattare. Dessutom drivs han som socialist av ett stort politiskt engagemang, inte minst för palestiniernas kamp.

Proletären träffar Rikard Björk i Gamlestan i Göteborg, i en arabisk kulturförenings lokaler. Han utbyter artighetsfraser på arabiska med medlemmarna i caféet och berättar att föreningen har blivit lite av ett andra hem för honom.

Snart beger sig Rikard Björk till Uppsala stadsteater för att spela nazisten Otto Hallberg i pjäsen ”4 dagar i april” som regisseras av Sara Cronberg och har premiär i februari. Gästspelet i Uppsala är Rikard Björks sista praktik på scenskolan.

– Det är roligt att få jobba med en kvinnlig regissör, säger han. I längden blir det tråkigt med bara medelålders män.

Rikard Björk växte upp i det lugna och homogent svenska området Åkered i Göteborg. Men hans dagis låg granne med Proletären FF:s klubbhus och han minns att han lekte i deras gympasal.

– Man kan säga att det var min första kontakt med kommunisterna, skrattar han.

Senare blev Rikard Björk aktiv medlem i Revolutionär Kommunistisk Ungdom och som kulturarbetare står han nära Kommunistiska Partiet. Han var både medregissör och skådespelare i partiets valrevy förra året och en av många som engagerade sig i den stora jubileumsgalan på Draken i Göteborg när partiet fyllde 40 år.

Inför lördagens allsångskväll med Spartacuskören på Marx-Engelshuset hjälpte han till med regin.

– Jag tycker om att vara en länk mellan olika sammanhang, säger Rikard Björk som också är aktiv i International Solidarity Movement, ett engagemang som har resulterat i flera resor till Palestina och artiklar i Proletären.
– ISM är en organisation helt olik Kommunistiska Partiet men båda behövs, tycker han.

Rikard Björk drogs till scenen redan som liten och medverkade som barnskådis på Göteborgsoperan. I skolan gick han i musikklass men det var först när han började läsa dramatik på universitetet som han hittade ett sätt att förena sitt politiska engagemang med passionen för scenkonst.

– Min lärare var en jude från USA som undervisade om Brecht, berättar han och skrattar igen.
Han jämför sin utveckling på scenen med barnet som tycker om att hamra som barn och sedan bestämmer sig för att bli snickare. Då öppnar sig en hel värld av material och tekniker och jobbet handlar inte längre bara om att banka.

– Att stå på scen är som vilket yrke som helst. Jag har inte samma behov av bekräftelse idag, nu handlar det mer om hantverket.

Hans intresse för Palestina väcktes under kriget mot Gaza 2008-2009.

– Jag medverkade just då i en lättsam musikal och kunde inte koncentrera mig och ”leverera” samtidigt som bomberna föll. Jag kände att jag måste ägna min tid både på och utanför scenen till att prata om det som är viktigt.

Mötet med den palestinska kulturen har inneburit mer för Rikard Björk än de rent politiska erfarenheterna.

– Att lära känna en annan kultur innebär att man blir mer förstående gentemot sin egen kultur. Istället handlar det om att intressera sig för varför saker är som de är. Jag hoppas bli ödmjuk i mötet med människor på flykt och barn i krigssituationer. För några år sedan trodde jag att jag visste. Jag hade kunnat bli en god kulturelitist.

För den som vill försörja sig på scenkonst finns det dock små möjligheter att bara ägna sig åt det som är politiskt viktigt.

– Man måste sälja sig i viss mån, säger Rikard Björk. Men allt jag gör måste inte vara en politisk handling. Vi lever i ett kapitalistiskt system och man måste överleva för att försöka förändra något.

Samtidigt tror han inte att det finns någon anledning att som scenarbetare vara rädd för att närma sig politiska teman.

– Visst skulle jag kunna tänka att jag inte får några jobb om jag är obekväm, men vem vill leva så? Om en arbetsgivare har problem med mitt politiska engagemang så vill jag inte jobba för honom eller henne. Jag har ingen rättighet att få jobba med min passion. Det finns så många duktiga artister i Sverige som har det som hobby.

På scenskolan skrev och regisserade Rikard Björk i våras pjäsen ”Gränslösa land” om konflikten mellan Israel och Palestina.

– Det var svårt att skriva dramatik. Jag har öga för vad som är bra men inte riktigt pennan. Jag hoppas kunna omarbeta texten men jag är nöjd med att så många engagerade sig för Palestina, även efteråt.
Rikard Björk berättar att det annars är begränsat med normkritisk teater på scenskolan.

– Det handlar för mycket om att skaffa rätt kontakter. Ändå utbildas vi för överfulla institutioner när vi borde lära oss om frilanslivet och att bygga våra egna scener.

Därmed har vi kommit in på regeringens kulturpolitik och Rikard Björk skrattar högt.

– Vilken kulturpolitik? Det som finns är ett avvecklingsprogram. Kulturen är kittet som håller ihop samhället och det måste till pengar och satsningar. Regeringen härskar genom att söndra och låter oss kulturarbetare slåss om brödpengarna. Men det behöver inte vara så.

Samtidigt menar Rikard Björk att det utbildas tio gånger för många professionella scenkonstnärer.

– Det finns inte jobb för alla idag. Lägg mer pengar på att bygga ut kulturskolorna istället. Eller amatörsällskap och kultur i skolan.

Rikard Björk säger sig vara glad över att ha blivit nominerad till Kommunistiska Partiets kulturstipendium och han kommer att framträda på utdelningen i Malmö 3 december.

– Det skulle behövas fler stipendier för unga politiska kulturutövare.

Han tycker också att det är roligt att nomineras tillsammans med Jimmie the Saint och PotatoPotato.

– Det är kul med ett scenkonstkollektiv, det skulle vi behöva här i Göteborg också. Vi får väl kalla oss TomatoTomato.