Folkets hus rensar ut arbetarkonst

När Albin Amelins monumentala verk ”Demonstration om storstrejken 1909” tas bort från Folkets Hus i Stockholm visar detta att LO och flera av dess förbund medvetet har gjort sig historielösa. Istället får kapitalistiska vinstkrav styra.

Dold bakom ett draperi hänger ännu den 6,1 x 6,1 meter stora målningen i kongresshallen. En enastående hyllning till den svenska, kämpande arbetarklassen. Och inte bara till den, i tavlan finns även det tyska kommunistpartiets ordförande Ernst Thälmann avporträtterad.

Folkets Hus i Stockholm drivs av bolaget CCC, City Conference Center, där LO är huvudägare. Idag är det väl tveksamt om CCC:s styrelse ens vet vem Ernst Thälmann var och att han mördades av nazisterna.

Affärsverksamhet
Styrelsen visade när den beslöt att tavlan skall bort att helt andra intressen än arbetarhistoria är avgörande.

Vi lever i en tid när svenska fackföreningar äger aktier för över 20 miljarder kronor, när IF Metall har ett eget riskkapitalbolag och när fackförbundens toppar har miljoninkomster.

Folkets Hus i Stockholm, som grundades för att ge arbetare lokaler till möten, studieverksamhet och kultur, har även det blivit affärsverksamhet.
CCC är en av Skandinaviens största konferensanläggningar, i den ingår också Norra Latin bredvid Folkets Hus och ett hotell. Omsättningen är 160 miljoner kronor om året.

– Ägardirektiven är att vi bara ska ta kommersiella hänsyn, säger CCC:s vd Jan Kristiansson. Vi ger en utdelning till ägarna.

Vinstsyfte
CCC:s styrelseordförande låter till förväxling lika:
– Det är ett sätt att investera medlemmarnas pengar i något som faktiskt ger vinst, säger LO-ombudsmannen Elisabeth Brandt Ygeman.

Den här utdelningen får inte riskeras. De svinhöga hyrorna blir inte lägre för till exempel fackföreningar och inga kapitalstarka kunder får skrämmas bort genom olämplig konst på väggarna.

Det som en gång var ett folkets hus har idag mest andra kunder. Storföretag, moderater och kristdemokrater har alla haft konferenser här.

Dåliga ursäkter
Sedan ungefär tio år döljs därför tavlan av ett draperi, som en enda gång varit fråndraget de senaste sex åren. Inte heller fackförbund eller det socialdemokratiska partiet har velat se Amelins målning när de hyrt Folkets Hus.

Historielösheten från Metalls sida blir extra bedrövlig eftersom tavlan år 1960 skänktes av Stockholms Metallarbetarefackförening.
Lika bedrövliga är dagens ursäkter från det hållet.

– Jag är osäker på om vi fått frågan ifall draperiet skall vara fråndraget, säger informationschefen på IF Metall Lars Ankarfjäll. Jag vet att flera här inte känner till att tavlan finns.

Idag har de många upprörda protesterna efter beslutet tvingat Folkets Hus-styrelsen att bli en aning försiktigare. Nu säger Elisabeth Brandt Ygeman:
– Folkets Hus har tagit ett beslut, men idag är det inte säkert var vi landar. Kanske hänger den kvar ett tag till efter jul.

Stort svek
Men LO:s svek mot arbetarrörelsens historia är mycket större än att Amelins tavla ska bort från Folkets Hus. Beslutet togs utan att någon ny plats fanns för den och frågan är om LO överhuvudtaget bryr sig om ifall sådan konst kan visas för allmänheten.

Arkivarie Margareta Ståhl på Arbetarrörelsens Arkiv är orolig. Arkivet har fått i uppdrag att inventera all den konst arbetarrörelsen äger och hon vet hur det kan gå när privata företag tar över Folkets Hus-lokaler.

– Jag har sett målningar bakom plastgranar med grenar som sticker igenom duken, bakom läckande cementsäckar och i fuktiga källare, har hon berättat för tidningen Dagens Arbete.

En hel del Folkets Hus-föreningar har konst de vill bli av med:
– Vi har fått många signaler att man av olika skäl inte vill ha sådan äldre konst som knyter an till arbetarrörelsens historia.

”Häng upp tavlorna”
Anledningarna är olika. Det kan vara platsbrist och i landsorten försvinner Folkets Hus när arbetstillfällena försvunnit från orten.
I städerna kan det finnas en vilja att göra om Folkets Hus till ett konferenscenter.

– I Stockholm och några orter till är detta tydligt, här finns ju styrelsebeslut.

Arbetarrörelsens Arkiv är en guldgruva när det gäller arbetarrörelsens historia, men Margareta Ståhl anser att även det lever farligt idag.

– Reinfeldt tycker inte om Arbetarrörelsens Arkiv. När de statliga bidragen minskar är det möjligt att även arbetarrörelsen drar ner sina bidrag.

Men det går att göra både den konst och det skriftliga material fackföreningar och Folkets Hus-föreningar äger tillgängligt även för nya generationer.

Det enda som krävs är stolthet, att man följer andan i Margareta Ståhls uppmaning.

– Häng upp era tavlor, var stolta över både dem och er historia!

LASSE SIMMONS
Proletären 46, 2007