Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dia Psalma rockar igen

– Det är faktiskt roligare att spela nu, säger Dia Psalma. Och det märks när det återförenade Dia Psalma går upp på scenen och drar igång sin konsert.



Dia Psalma var det band som fick störst genomslag under 1990-talets punkvåg. Med hittar som ”Elsa” och ”Den som spar” blev bandet känt lång utanför de klassiska punkkretsarna, och under några hektiska år kunde medlemmarna i Dia Psalma försörja sig på musiken.

1998 lades Dia Psalma på is, lusten att spela och skriva fanns inte längre där. Men sedan två år tillbaka spelar nu Dia Psalma igen, och har släppt två skivor: ”Djupa skogen” och ”Revoltere”.

Just nu är de ute på turné och Proletären träffar Ulke, Ztikkan och Pontus i logen före en spelning i Malmö.

– Helt plötsligt efter nästan tio år så svarade alla i telefon samtidigt. Lusten att göra något tillsammans igen fanns där, berättar Pontus om varför de beslutade att börja spela igen.

– Det känns mer avslappnat nu, och därför också roligare, och bättre, tror jag, fortsätter han, och får medhåll från de andra i bandet.

Mångsysslare
• Vad har ni gjort sedan Dia Psalma slutade spela?
– Lite allt möjligt, bland annat har jag kört glassbilen, berättar Ulke, och vi får liknande svar från de andra, de har pysslat med en mängd olika saker.
Bandmedlemmarna säger sig självklart tillhöra arbetarklassen, och både Ulke och Ztikkan har tidigare arbetat på Saab Scania i Södertälje. Pontus har bland annat arbetat som personlig assistent.

De berättar att publiken består både av nostalgiker och ungdomar som har fått upp ögonen för Dia Psalmas musik den senaste tiden.
– Det har faktiskt hänt att det varit föräldrar som kommer med sina tonårsbarn, för att lyssna på oss, berättar Ulke.

Så är det. I publiken på nattklubben KB i Malmö finns människor som är klart över trettio, och som bytt ut den slitna munkjackan mot skjorta, och inte ett hål i jeansen så långt ögat kan nå. Det finns också tonåringar med kängor och skinnjacka med tillhörande nitar. Det enda de verkar ha gemensamt är att de röjer framför scenen och sjunger med i låtarna.

Proteströrelse
Den nya punkvågen som var stor under mitten av 1990-talet var tydligt vänster, och sågs av de flesta som en proteströrelse. Så också Dia Psalma. Ulke sjöng om fascistiskt förtyck i ”Tro rätt, tro fel”, och miljöförstöringen i ”Sol över oss”, för att nämna några exempel. ”Vi vill protestera mot allt som är fel” sa Ulke i en intervju med Proletären 1994.

Dia Psalma tar fortfarande ställning i sina texter, och de definierar sig som vänster. Även om det finns olika teman, från huliganvåld och kriget i Irak till bostadslösa och klimatfrågan, så löper samhällsengagemanget som en röd tråd genom låtarna.

– Ja, det är klart att man har hjärtat till vänster, säger Ztikkan. Jag tror punkvågen på nittiotalet var en reaktion på den höger-
regering vi hade då. Det är ju inte en slump att vi var som störst runt 1994.

• Hur ser ni på att det nästan saknas protester nu?
– Jag tror det kommer en ny protestvåg, och att vi ser början på det nu, svarar Pontus. Det behövs verkligen idag med den politik som förs. Tyvärr är ju inte Mona något att hoppas på heller.

Anekdoter
Mycket är annorlunda nu än under storhetstiden på 1990-talet. Bandmedlemmarna har blivit äldre, och flera har fått barn.

– Det är nog mera anekdoter om hur det var förr på den här turnén. Vi är alla så gamla att vi kan berätta bra historier, säger Pontus och skrattar.
– Men man blir aldrig för gammal för att spela rock, flikar Ulke in med ett leende.

Skivor i allmänhet säljer inte lika mycket, och det finns andra sätt för distribution. Bandmedlemmarna berättar att de flesta nya kontakter och fans de får är genom internet och MySpace. Vid tiden för intervjun har rättegången mot upphovsmännen till nedladdningsidan Pirate Bay just påbörjats, och vi resonerar om fildelning.

– Det som hänt nu är ju att ledet mellan musikkonsumenten och producenten har kapats, det är mer direkt nu. Samtidigt måste det vara möjligt att kunna leva på sin musik, resonerar Pontus.

– Det går att tänka sig någon slags licensavgift på nedladdad musik, som går till upphovsmannen, säger Ztikkan.  

• Vad har ni för planer framöver?
– Vi har inga direkta planer, utan vi spelar så länge det är roligt, säger Pontus.
Senare på kvällen ropas Dia Psalma in för ett extranummer, och publiken jublar om än möjligt ännu mer när ”Tro rätt, tro fel” börjar spelas.

PÄR JOHANSSON
Proletären nr 13, 2009