Det komplexa Baader-Meinhof

Vissa recensenter hyllar filmen som en lysande historielektion medan andra uttrycker besvikelse över innehållet eller indignation över att polisen framställs som så brutal och terroristerna som så mänskliga.

I mina ögon ligger filmen någonstans mittemellan dessa perspektiv. Filmen är gedigen och mycket påkostad, det sägs att det är den dyraste filmen i tysk filmhistoria, vilket för en åskådare verkar egendomligt.

Filmen bygger på en bok från 1985 av den före detta Spiegelredaktören Stefan Aust. Boken har samma namn som filmen och Aust arbetade på samma tidning som Ulrike Meinhof i slutet av 1960-talet. Skådespelarnas insatser är väldigt bra med levande och övertygande personportträtt. Undantaget är dock skildringen av Andreas Baader, som filmen igenom framställs som en irrationell och impulsiv galning.

Filmmakarna har lyckats med att levandegöra det tidstypiska och åskådarna får känslan av att ha förflyttat sig tillbaka i tiden. Filmen skildrar RAF (Rote Armé Fraktion) från den tid de sprang fram ur och vi får sedan följa denna terroristgrupps förehavanden i kronologisk ordning fram till 1977 med mordet på den övervintrade nazisten Hanns Martin Schleyer, ordförande i den västtyska arbetsgivarföreningen.

Filmen börjar med eleganta skildringar av Shahen av Irans besök i Västtyskland 1967, hur kravallerna i samband med detta besök mynnade ut i mordet på studenten Benno Ohnesorg och hur den anarkistiske studentledaren Rudi Dutschke skjuts av en högerextremist, inspirerade av drevet från mediekoncernen Springer.

Historielektion
Som en beskrivande historielektion fungerar det vi ser utmärkt. Vi lär oss hur Baaders flickvän Gudrun Ensslin övertygar journalisten Ulrike Meinhof att gå från ord till handling, vi lär oss om de bankrån och sprängattentat ligan utförde och vi får en god inblick i den utdragna rättegången mot ligan, från det att ledarna greps 1972 till det att de begick självmord i Stammheimfängelset 1977.

Vi lär oss också om den andra och tredje generationens RAF-medlemmar som gjorde desperata försök att få sina ledare fria. Allt är med, från ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 till gisslantagningarna och flygplanskapningen 1977. Skildringarna kryddas med autentiskt bildmaterial och ger bitvis ett starkt intryck av att vara en dokumentärfilm.

Berättande
Men om vi genom filmen lär oss att se vad som hände så lär vi oss väldigt lite om varför det hände. Filmen är således en berättande film men inte en förklarande eller analyserande film. Kanske vill upphovsmännen att betraktaren ska dra sina egna slutsatser, men för den som inte är insatt i ämnet, utifrån eget intresse eller utifrån egna erfarenheter, ger Uli Edels film troligen mest upphov till fler frågor än svar.

Visserligen skildras den tyska repressiva staten och polisens reaktionära roll på ett bra sätt, men när sedan delar av den utsatta ungdomsrörelsen går från frustration till att bli fullfjättrade terrorister blir filmen märkligt kortfattad och hoppar i stället rakt ut i ett naket beskrivande av händelser.
Den som vill förstå varför en liten del av den så kallade 68-rörelsen i just Tyskland slog över i en öppen och elitistisk terrorism måste söka sig till andra källor.

Svårigheten i filmen ”Baader-Meinhof Complex” ligger i att lägga ett pussel med vad vi inte får se på bilderna. Då handlar det om att förstå att Baader-Meinhof och liknande grupper kom ur studentrörelsen och i stort sett inte hade några kopplingar till arbetarklassen. Många av de blivande terroristerna kom från välbärgade hem, flera av dem hade präster som föräldrar.

Gemensamt för dessa grupper var att man uppfattade arbetarklassen som feg och mutad och därför opålitlig inför uppgiften att förändra världen för att inrätta socialismen. Man ansåg att man med våldets hjälp kunde tvinga den borgerliga staten på knä och på så sätt öppna upp för en världsrevolution. Därför inledde man vad de själva kallade ett folkkrig, mot den västtyska staten och konsumtionsterrorn. Man såg sig som en stadsgerilla och var tydligt inspirerad av befrielserörelser i Sydamerika.

Personligt uppror
Många av dessa medel- och överklassungdomar som drogs till denna typ av radikalitet drevs av ett personligt uppror mot den egna identiteten och den tyska historien, där man såg den tyska staten som en förlängning på den nazistiska diktaturen.

Samma mönster såg vi i Italien där Röda Brigaderna kan sägas vara RAF:s motsvarighet. Häri ligger orsaken till varför liknande grupper inte fanns i andra länder samt det faktum att vänstern i andra länder tog fajten med den elitistiska anarkismen.

I flera länder, inte minst i Sverige, gick det vilt till i diskussionerna mellan grupper av individualistiskt anstrukna studenter och grupper med mer proletär förankring. Kort sagt kan man uttrycka det som att arbetarklassen insåg att det inte fanns några genvägar till socialismen, denna kamp måste ske genom en massorganisering av folk som tar strid mot kapitalismen.

Denna insikt hade även merparten av de vänsterpartier som agerade under det som brukar beskrivas som vänsteruppsvingets decennium. Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, beskrev detta arbete 1999 med orden: ”Enligt min mening har  KPML(r), vänsterpartiet och andra vänstergrupper gjort demokratin en ovärderlig tjänst. Det var genom ert renhållningsarbete åt vänster som den tyska terrorismen typ Baader-Meinhof aldrig fick fotfäste här. Det är historiskt belagt att ni skötte det renhållningsarbetet”. 

”Baader-Meinhof Complex” är en intressant och välgjord film så se den gärna. Blir du sedan intresserad av att veta mer så sök ytterligare information och fakta. En bra start är att läsa Björn Kumms bok ”Terrorismens historia”. Den ger en god introduktion till detta komplexa ämne.

JAN-ÅKE KARLSSON
Proletären 45, 2008