Brandeby i äktenskapsdrama

– Vi har länge pratat om att vi skulle vilja göra Dödsdansen tillsammans, säger regissören Erik Ståhlberg när Proletären träffar honom på vackra Teater Aftonstjärnan inför premiären. Han känner skådespelarna Sara Wikström, Dag Malmberg och Lasse Brandeby väl efter tidigare somrars uppsättningar av Molières farser på Gunnebo slott i Mölndal.

Både Erik Ståhlberg och Lasse Brandeby har även spelat i Kent Anderssons föreställningar just på Aftonstjärnan. Teatern var under många år synonym med dennes samhällssatiriska revyer.

– Det var svårt att göra något här direkt efter att Kent gick bort, säger Lasse Brandeby. Men det känns rätt att börja med Strindberg som Kent älskade. Och lokalen måste ju användas, även om det är svårt att göra något utan Kent.

Hyllning till Kent Andersson
Han ser föreställningen som en hyllning till Kent Andersson, och Aftonstjärnans scen är perfekt för just Dödsdansen. Erik Ståhlberg kallar Aftonstjärnan för Göteborgs svar på Strindbergs Intima Teater i Stockholm.

Ensemblen beskriver Dödsdansen som en svart komedi. Handlingen är förlagd till en skärgårdsö, där ett isolerat äkta par, Alice och Edgar, får besök av barndomsvännen Kurt (Brandeby), som genast dras in i parets maktkamp och konflikter.

Det hela utvecklas till ett triangeldrama när Kurt, som till en början försöker vara en objektiv medlare, alltmer blir en bricka i spelet mellan makarna.

– Det här är ingen modern fars, men alla som har haft en relation kommer att känna igen sig, tror Lasse Brandeby, som vid över 60 års ålder för första gången provar på en mer seriös teaterroll.

Han tycker att dramat är välskrivet och har ett lätt språk, men för en komiker som är van att improvisera är det ändå en utmaning att lära sig ett manus utantill.

– Det här måste göras på allvar, och det är absolut en utmaning. Men det är roligt.

Helgalen författare
Lasse Brandeby säger att han själv inte har någon djupare relation till Strindberg, men att han nu har fått lust att lära känna honom.

– Jag har sett en del uppsättningar, men inte läst så mycket. Han var naturligtvis helgalen. Inspirationen till Dödsdansen fick han tydligen av systerns äktenskap.

Den stora frågan i Dödsdansen är varför ett par som inte verkar göra något annat än att bråka inte skiljer sig. Strindberg verkar ha varit fascinerad av det äktenskapliga spelet och av hur två människor binds till varandra på gott och ont.

Regissören Erik Ståhlberg har ett betydligt mer intimt förhållande med författaren.

– Jag läste Röda rummet redan i tonåren och fortsatte sedan med dramerna. De har något som berör mig. Han ger människor de egenskaper som vi faktiskt har. Och han gör det på ett roligt sätt. Dödsdansen är en svart brant komedi, tycker jag. Man känner igen sig. Och det finns en öppning i slutet, det är skönt.

Erik Ståhlberg säger att han hoppas kunna göra Strindberg rättvisa. Han har inte ändrat i den över hundra år gamla texten, och han har valt att inte modernisera kläder och rekvisita.

– Jag gillar teater där dramatikern lyfts fram. Parallellen till vår tid är uppenbar ändå.

För Lasse Brandeby är det inte bara den stora textmängden som innebär en utmaning med den seriösa teatern. Ända sedan 1980-talet har han varit en folkkär komiker och många tycker nog fortfarande att han och Kurt Olsson är en och samma person. Men han säger att det börjar bli bättre, och verkar fast besluten att satsa på skådespelarbanan. Även om han gärna skulle göra revy igen.

– Det finns ett behov av den direkta kommunikationen med publiken och av reflektioner över vår tid. Teatern kan lätt bli intern och intellektualiserande.

Svart humor
På premiären är det fullsatt på Aftonstjärnan och vi sugs genast in i Strindbergs drama om ett äktenskap på väg utför. I första akten är det snabba repliker och en vass svart humor som lockar publiken till många skratt.

I andra akten växer allvaret och berättelsen utvecklas nästan till en thriller där vi inte vet vem av makarna som sitter inne med sanningen, eller vem som ljuger. Kanske har de till och med blivit lite galna av sin isolering ute på skärgårdsön, där alla grannar är ”idioter”.

Det är också i andra akten som skillnaden mellan Lasse Brandeby och de andra skådespelarna blir som störst. Mötet mellan scenskolan och revyscenen ger vid vissa tillfällen en spännande blandning av högt och lågt, vid andra tillfällen bryter förväntningarna på Brandeby som en lustigkurre fiktionen.

Men både Dödsdansen på Aftonstjärnan och Lasse Brandeby som skådespelare har definitivt framtiden för sig och uppsättningen är sevärd, inte minst för att ensemblen helt vågar lita på Strindbergs text.

Dödsdansen spelas på Aftonstjärnan i Göteborg varje dag under Göteborgs kulturkalas, och sedan fredag till söndag under augusti och september. Därefter ger sig föreställningen ut på turné i samarbete med Folkteatern.

JENNY TEDJEZA
Proletären 33, 2007