Hoppa till huvudinnehåll
Av

Bernt Andersson - mannen bakom musiken

– Det är inte riktigt min grej att spela i Idol-bandet, säger musikern och kapellmästaren Bernt Andersson som har varit spindeln i nätet vid produktionen av Sven Wollters skiva ”Sånger från tjugonde seklet”.



Han är musikern som alltid är med, men som nästan aldrig står i centrum. En konstnärlig hantverkare med sina rötter i blues och progg. Under inspelningen av Sven Wollters skiva ”Sånger från tjugonde seklet” (Proletärkultur) fungerade Bernt Andersson som kapellmästare och spindel i nätet för produktionen, en helt avgörande insats för skivans höga kvalitet.

Allt började med att musikerkollegan Stefan Engberg presenterade en demoinspelning med låtar från Sven Wollter show.
– Sven hade flera gånger sagt att han måste göra sitt testamente och jag ville självklart vara med, berättar Bernt Andersson.

Projektet föll på plats när Sven Wollter förra våren spelade ”I väntan på Godot” och befann sig i Göteborg under en längre period. Bernt Andersson fixade studiotid på Eld Records, samma studio där han tillsammans med Maria Hörnelius och Kjell Jansson spelade material av Kent Andersson till skivan ”En sång för Kent”.

Barn av sin tid
Bernt Andersson upplever att han och Sven Wollter är barn av samma tid, trots att det skiljer några år i ålder dem emellan. Båda är socialistiskt sinnade göteborgssöner som på olika sätt har präglat det progressiva svenska kulturlivet. De lärde känna varandra på 1970-talet och spelade sedan tillsammans i Tältprojektet.

– Sven är inte svår att jobba med, förklarar Bernt Andersson. Det är inga exter, som vi säger i Göteborg. Det är rakt på och vi känner varandras språk. Vi var också överens om vad som skulle finnas med på skivan.

Med arrangemang och musikaliska lösningar fick Bernt Andersson fria händer och han beskriver processen med att skapa skivans ljudbild.

– Först måste man välja bort en lång rad alternativ. I det här fallet hade vi en given instrumentbesättning och stilen är sparsmakad. Ju mindre besättningen är desto större blir skillnaden när man lägger till ett instrument. Det ger dynamik. Dessutom ska sången och recitationen stå i fokus på den här skivan. Arrangemangen får inte dränka texterna.

Politisk visa
Genren på ”Sånger från tjugonde seklet” kallar han politisk visa och han berättar engagerat om musikens rötter i den amerikanska countryn och frikyrkornas musik. Visskapare som Joe Hill snodde ofta melodier som redan var kända för folket.

– I Sverige använde sig Blå blusen-grupperna av samma metod. Det var operettmelodier och schlagers med nya texter.
Här har den politiska visan förts vidare av en stark trubadurtradition. I varje land präglas genren av språket och den nationella musikaliska traditionen.

– Genomgående är enkelheten, säger Bernt Andersson. Att den som sjunger har något angeläget att berätta. Det är tvärt emot populärkulturindustrin där musiken förpackas på ett helt annat sätt.

Med en gedigen musikalisk utbildning i botten har Bernt Andersson i ett otal produktioner haft rollen som kapellmästare. I Kent Anderssons revyer på Aftonstjärnan i Göteborg, i Carl-Einar Häckners varietéer på Liseberg, på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Och han har spelat med alla de stora; Björn Afzelius, Totta Näslund, Nationalteatern, Peps Persson, Mikael Wiehe…

Äkta inlevelse
På teater- och revyscenen håller sig Bernt Andersson oftast i bakgrunden. Hans uppgift är att backa upp artisterna och göra musiken till en naturlig del av föreställningen. Men han blir aldrig blasé. Med nickar och skratt och miner bekräftar han ständigt det som händer på scenen.

Han säger själv att inlevelsen är äkta och att en föreställning aldrig blir exakt den samma två gånger.

– På Aftonstjärnan kunde vi spela 100 gånger per föreställning och det blev aldrig tråkigt. Mötet med publiken innebär en förhöjning av det vi har skapat och publiken är alltid deltagande på något sätt.

För Bernt Andersson har livet som musiker förändrats genom åren. När allting började med proggrockbandet Nynningen 1972 var han en del av ett och samma kollektiv. Nu hoppar han från jobb till jobb utan någon egentlig fast punkt. Den sista fasta konstellationen han ingick i var Tottas Bluesband.

Ungdomsrevolt
Samtidigt har Bernt Andersson under hela sitt yrkesliv förvaltat arvet från proggrörelsen och han samarbetar ofta med unga musiker på vänsterkanten.

– Det är inte riktigt min grej att spela i Idol-bandet, skrattar han. Det jag gör är ett resultat av var jag började.

Han beskriver proggrörelsen som en ungdomskulturrevolt mot det etablerade samhället. En motkraft mot underhållningskulturen.

– Mycket av det vi gjorde finns kvar och jag tror att läget hade varit värre idag utan proggen. Vi tog mycket mark, det gjorde vi. De stora skivbolagen blev oroliga på riktigt när vi sålde 100000-tals skivor.

Men Bernt Andersson är inte den som drömmer sig tillbaka till 1970-talet och romantiserar dåtidens vänsterrörelse.

– Jag tycker att vi ska ha med oss proggen i ryggsäcken, men dagens unga har nya preferenser. Jag tror att det är skitsnack att de unga inte är intresserade av politik, men de är det på ett annat sätt. På 70-talet gjorde vi ingen efterapning av 30-talet och den yngre genrationen i dag kan inte härma oss.

Ökat intresse
Samtidigt konstaterar han nyktert hur vänsterns inflytande över kulturlivet har minskat under hans yrkesverksamma år.

– Efter Vietnamkriget 1975 satsade USA enorma resurser på att återerövra underhållningsindustrin, en offensiv som vi i dag ser resultatet av med nästan total amerikansk dominans i film- och musikutbudet. Vi lever i ett amerikaniserat land, men det finns motkrafter. Jag ser ett ökande intresse för andra kulturer, särskilt bland de yngre.

Och kanske är det i detta hoppfulla ljus vi ska se betydelsen av Sven Wollters testamente i ”Sånger från tjugonde seklet”. Ett sätt att dokumentera och föra vidare till den yngre generationen, som en hjälp på vägen.

Bernt Andersson är hur som helst glad att han hoppade på projektet.

– Vi är skitnöjda med resultatet. Och spelningarna kring skivsläppet i Göteborg och Stockholm blev jättebra.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 5, 2010