Våldsam kvinnlig frigörelse med tragiska konsekvenser

Publicerad 4 november 2015

87 år efter urpremiären känns Machinal fortfarande modern och angelägen.

Fakta och bakgrund
Teater
  • Machinal
  • Av: Sophie Treadwell
  • Översättning: Nils Gredeby
  • Regi: Sisela Lindblom
  • I rollerna: Caroline Söderström, Mats Blomgren, Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren mfl
  • Göteborgs stadsteater tom 5 december

Göteborgs Stadsteater är först i Sverige med att sätta upp Sophie Treadwells moderna klassiker Machinal.

Pjäsen väckte stor uppståndelse efter urpremiären i USA 1928 då dess centrala teman – våld, sex och kvinnlig frigörelse ännu var starkt tabubelagda. Likväl blev Machinal en oerhörd succé och sattes strax därefter upp i London under titeln The Life Machine.

Sitt stora internationella genombrott fick den dock i Moskva 1933. Den blev snabbt ett stapelstycke i den sovjetiska teaterrepertoaren och turnerade runt i landets alla hörn.

Pjäsen bygger på ett skandalomsusat rättsfall från 1920-talet där den unga amerikanskan Ruth Snyder tillsammans med sin älskare Judd Gray mördade Snyders make. Hon blev senare dömd till elektriska stolen.

Snyder blev en representant för allt som ansågs vara fel med dåtidens kvinnliga frigörelse och ett ”varnande exempel” för hur det kunde gå om kvinnorna förlöpte hemmet och hade otillåtna sexuella relationer.

Caroline Söderström är förträfflig i huvudrollen som den på Ruth Snyder baserade Helen. Hon lever och arbetar i ett mansdominerat träsk av nödtvång och förtryck.

Efter att ha – i stort sett mot sin vilja – gift sig med sin chef finner hon sig kedjad och kvävd i en ojämlik relation. Hon hamnar i armarna på en annan karl och får för första gången i sitt liv uppleva lyckan.

Anstucken och förblindad av denna nyfunna passion mördar hon sin make. Dådet skildras på ett illusoriskt och väldigt surrealistiskt sätt som skapar stor osäkerhet om vad som egentligen ägt rum.

Helen blir hursomhelst dömd både för mordet och det i allmänhetens ögon nästan likvärdiga brottet att ha bedragit sin make.

Spelet är livfullt och dynamiskt även om man ibland får känslan att några av pjäsens rappa replikskiften förmodligen gör sig bättre på originalspråk.

Detta är dock inget som hindrar betraktaren från att svepas med i stycket och på alla vis engagera sig känslomässigt i handlingen.

Machinal lämpar sig lika väl som makaber lördagsunderhållning som politiskt diskussionsunderlag.