Svart men hoppfullt om livets politik
Livet är politik. När poeten Jenny Wrangborg skildrar sin vardag blir resultatet därför djupt personliga och brännande politiska dikter.
Jenny Wrangborg har sedan debuten Kallskänken, som gavs ut 2010, omfamnats av publiken. Det är lätt att förstå varför. Hennes språk har en direkthet, ordvalen är precisa och texterna handlar om oss, om vår samtid och framtid.
Wrangborg har en förmåga att skildra det dagliga slitet med utgångspunkt i egna erfarenheter, men med förankring i arbetarkollektivet. Jenny Wrangborgs nya diktsamling fortsätter i samma riktning, men rymmer också en mer personlig svärta.
Redan titeln sätter tonen; ”Vad ska vi göra med varandra”. Frågan är på samma gång personlig och samhällstillvänd. Den kan riktas till någon vi älskar, men den kan också ses som en inbjudan till ett samtal om vilket samhälle vi vill ha.
Ska vi bara försöka dra nytta av varandra, eller ska vi behandla varandra som medmänniskor? Ska vi hjälpas åt och tillsammans försöka skapa ett så bra samhälle som möjligt, eller ska vi låta ett fåtal berika sig på vår bekostnad?
Wrangborg visar med sin poesi att politik inte bara är – och inte främst är – statistik, tillväxtsiffror eller skattesatser. Politik är det som försiggår i vår vardag, ja själva livet är politik.
I ”Vad ska vi göra med varandra” gör Wrangborg poesi av erfarenheten att vägras ett hem, på grund av den katastrofala bostadssituationen i Stockholm. Hon gör poesi av att jobba i Hammarby Sjöstad, men bo i en helt annan del av staden eftersom ”vi som jobbar här, bor inte här”.
Hon skriver om kompisen som blir tillsagd av företaget när han kysser sin arbetskamrat utanför en port, för ”så får man faktiskt inte göra på arbetstid”. Kärleken, politiken och livet är tätt sammanvävda i Wrangborgs universum.
Tempot och vreden i texterna får mig att tänka på Bruno K Öijer och sättet att vrida lite på varje ord så att betydelsen blir avslöjande glasklar påminner om Liv Strömqvist.
Dessutom ger språkets vardagliga karaktär dikterna en skärpa som likt Liv Strömqvists seriestrippar träffar mitt i prick.
I en intervju säger Jenny Wrangborg att hon hoppas att diktsamlingen trots dess svärta också kan ge hopp. Jag tror att hon lyckas i den ambitionen.
När jag framöver tänker på socialismen kommer Wrangborgs rader ur dikten ”Ett möjligt samhälle” alltid att finnas i bakhuvudet:
men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss
där ingen jobbar
för någon annan
men alla arbetar för varandra