Suggestiv och trösterik betraktelse
”Den morronen” är Joakim Thåströms åttonde studioalbum. För alla oss som har en historia med Thåström genom Ebba Grön, Imperiet och diverse experimentella projekt är skivan en välbekant fortsättning på tidigare utgivna ”Kärleken är för dom” och ”Beväpna dig med vingar.”
Att recensera Thåström är inte okomplicerat. Som så många andra i min generation har också jag en lång relation till fenomenet Thåström som gör det svårt att separera musiken från hans mytomspunna person. Hans integritet och sparsamhet med intervjuer bidrar till mytbildningen och hans upphöjda status i musikvärlden.
Många garvade recensenter tappar lätt perspektiven och regredierar till sina tonår och stämmer okritiskt in i hyllningskören av nostalgiska skäl. Jag försöker in i det sista att förhålla mig mer neutral och kritisk.
Redan efter några låtar har jag förlorat mig igen. Det är välarbetat och väldigt snyggt. Intensiteten gör det omöjligt att ”slölyssna” på skivan.
Precis som på den senaste plattan, ”Beväpna dig med vingar” är det texterna som står i fokus. Det är avskalat och till synes enkelt med monotona upprepningar. I spåret ”Kom med mig ” upprepas frasen inte mindre än 27 gånger.
Jag vet ingen annan än Thåström som skulle komma undan med det tilltaget och fortfarande övertyga i sin känsla.
Också musiken är nedskruvad, repetitiv och med det kända industrisorlet i bakgrunden. Det är mörkt och suggestivt, men inte så argt och skitigt längre.
För trots flera ballader som verkligen förmedlar essensen av gråa februaridagar är det med en ton av förälskelse och hoppfulla ögonblicksbilder som snarare andas förnöjsamhet och en slags ro.
Lite besviken måste jag erkänna att jag blir. Till en början.
Den ständige rebellen som tonsatt mina och många andras tonår är inte längre lika förbannad. Få kan som Thåström, trots sina nu 57 år, få oss att någonstans längta tillbaka till den där tiden som för de flesta ändå var en pina.
Men efter några genomlyssningar är jag övertygad. I stället för att punkrebelliskt ge mig bränsle att hata hela världen, får jag nu en stillsam bitterljuv betraktelse som faktiskt ger tröst och lite hopp i en allt mer dystopisk värld.
Thåströms miljöer är som alltid storstadens och allra bäst fungerar låtarna att lyssnas på i rörelse. På ett tåg, en skakig spårvagn eller i tunnelbanan blir ljudbilden och texterna ett.
Trots att ”Den morronen” inte innehåller många överraskningar är Thåström tveklöst en av de bästa i Sverige på det han gör. Skivan håller definitivt att lyssnas på av fler än oss äldre nostalgiker.