Stridsskrift för nya vägval

Publicerad 20 augusti 2015

Björn Elmbrants ”Innan mörkret faller” är en välbehövlig bok. Till formen ett historiskt reportage om svenskt och tyskt 1930-tal, men till innehållet en stridsskrift mot dagens socialdemokraters gråa krona för krona-förvaltande. Adressaten heter Magdalena Andersson och Elmbrants uppmaning är: Bryt med åtstramningspolitiken.

Bilder
Fakta och bakgrund
Litteratur
  • Innan mörkret faller – Ska 30-talet hinna ikapp oss?
  • Av Björn Elmbrant
  • Bokförlaget Atlas

I krisens 1930-tal gjorde svensk och tysk socialdemokrati olika vägval. Per-Albin Hansson, Ernst Wigforss & Co bröt med 1920-talets liberala låt gå-politik och formulerade en aktiv krispolitik för att bekämpa arbetslösheten och höja folkets levnadsstandard. I Tyskland slöt socialdemokratin upp bakom den fundamentalistiska åtstramningspolitiken och det allt mer teknokratiska förvaltandet av den krisande kapitalismen, personifierat av kanslern Heinrich Brüning.

Elmbrant har rätt i att dessa olika vägval gav olika utrymme för fascismens krafter att växa sig starka. När det politiska etablissemanget sluter upp bakom en liberalism som lämnar arbetarklassen att slåss internt eller mot de grupper i samhället som har det värre, då lämnas fältet fritt åt splittring, etnisk segregation och syndabockstänkande.

Jämförelsen mellan då och nu är skrämmande. En djup och långvarig kris som borgarklassen försöker rädda sig ur genom massarbetslöshet, social nedrustning och lönesänkningar. Då borgarklassens väg ur krisen saknar folkligt stöd ersätts demokratin allt mer av teknokrati där politikerna ”har bundit sig vid marknadens mast för att inte lockas att lyssna till väljarnas mest trängande behov”, som Elmbrant skriver. En tilltagande rädsla, hopplöshet och kulturskymning som påhejas av den konservativa högern och dess media.

Samtidigt finns det en blind fläck hos Elmbrant, i hans värld finns nämligen inga kapitalister. Det privata näringslivet och den klass som äger och kontrollerar detta beskrivs som ett allmänintresse som politikerna kan tygla genom förnuftsargument. Som god socialdemokrat är Elmbrants syfte att ”politiken måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den”. Om hur en sådan kontroll ska genomföras idag blir Elmbrant svaret skyldig.

På samma sätt försvinner det faktum att betydande krafter inom det tyska storkapitalet redan på 1920-talet hade satsat sina miljoner på Hitler och nazismen som den rörelse som både kunde ge kapitalet och militarismen revansch för nederlaget i första världskriget och slå ner hotet från arbetarrörelsen och socialismen.

Politik handlar först och sist om klassmotsättningar. De europeiska borgarklasserna har satsat sina pengar på EU som ett verktyg för att stärka sina positioner både internationellt och inom respektive länder. Det är möjligt att klä in en sådan politik i mer nationalistisk och främlingsfientlig retorik, vilket vi ser händer i länder där den traditionella högern släpper in sina kusiner till höger i regeringsställning.

Men storkapitalet har inget behov av några nationella diktaturer som på 1930-talet. Det duger fint med EU som flyttar makten från folken till Bryssel och i vars grundlagar högerpolitiken finns fastslagen.

Elmbrant skriver själv att ”Uniform och stövlar är kanske inte nödvändiga accessoarer för framtidens auktoritära ledare. Möjligen får vi i stället kostymklädda teknokrater som misstror folket och vill ha stabilitet till varje pris.”

Trots reservationerna är Björn Elmbrants bok läsvärd. Han skriver spänstigt och medryckande och får till och med parlamentarisk kohandel att bli spännande läsning. Det är bara att hoppas att boken kan bidra till att stärka de krafter som vill bryta med åtstramningspolitiken.

Boken är också en påminnelse om hur urvattnad svensk politik, och inte minst socialdemokratin har blivit. Den tidens socialdemokrater kom till stor del ur arbetarklassen och talade ett språk som folk kände igen sig i.

Som när Torsten Nilsson, senare både social- och utrikesminister, skickades ut av SSU för att agitera mot nazisterna. Vid ett nazistmöte i Sjöbo, som var lika brunt då som idag, tog Nilsson sig an nazistledaren Birger Furugård. Efter att nazistledaren avslutat sitt anförande beviljas Nilsson en replik som han avslutade med orden: ”Det sades om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor konstnär. Jag säger om Furugård: Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare.”

Givetvis bevisade nazisterna sin bristande tankeförmåga genom att ta till nävarna och SSU:arna åkte på stryk och tvingades att fly. Men de tog fighten och visade sig både orädda och kaxiga. Skillnaden är avgrundsdjup mellan Torsten Nilsson och dagens broilers, trutsmörjda floskelmaskiner som låter likadant oavsett partifärg.

En framgångsrik kamp mot högern, i alla dess former, kräver ett brott med både åtstramningspolitiken och EU-teknokratin, den måste utgå från vanligt folks livssituation och tala klarspråk. Förhoppningsvis kan Björn Elmbrants bok ge råg i ryggen åt de socialdemokrater som menar mer med sitt partiengagemang än att sitta vid makten och förvalta.