Sophantering i seriehyllan

Publicerad 28 juli 2017
Backderfs seriealbum är en visuell karamell i svartvitt och cyan. Det talas redan om en filmatisering.
Backderfs seriealbum är en visuell karamell i svartvitt och cyan. Det talas redan om en filmatisering.

En tragikomisk inblick i sopåkarnas vardag. Derf Backderfs seriealbum Sopigt ligger rätt i tiden.

Bilder
Fakta och bakgrund
Sopigt
  • Av Derf Backderf (John Backderf)
  • Kartago förlag

I kapitalismens högborg är sopåkare inte mycket värda.

I och med sopstrejken i Stockholm har arbetsvillkoren och kampviljan hos en av samhällets viktigaste och mest osynliggjorda yrkeskårer fått ett välförtjänt uppmärksammande. Men det är inte bara därför seriealbumet Sopigt ligger rätt i tiden – arbetarberättelser i serieformat är ovanliga och det känns fräscht med en rättfram (och skickligt tecknad!) skildring av en vidrig verklighet.

Sopigt är delvis självbiografisk. Tecknaren Derf Backderf (en pseudonym) jobbade som sopåkare ett tag, men gjorde en klassresa – en klassresa huvudkaraktären J.B. längtar efter att få göra. Han tycker att han är värd bättre.

Störigt, men inte helt obegripligt – och säkert vanligt hos den bortglömda generationen unga amerikaner, uppväxta i det hyperindividualistiska samhället, i tron om att hårt arbete kan ta dem någonstans, ge dem en egen villa, en egen bil, allt det sköna här i livet, det de har sett på film.

Men det sker inte och han blir kvar i det otacksamma arbetet.

I kapitalismens högborg är sopåkare inte mycket värda. Det är ett samhälle präglat av klassförakt. J.B. är dessutom bara timanställd och i botten av miljöförvaltningens interna hierarki.

Det är roligt att betrakta det kommunala maktspelet, med alla griniga strebrar och småsinta övervakare, utifrån hans perspektiv. Det tar sig ofta tragikomiska uttryck.

Vi får se små glimtar av privatiseringens konsekvenser och blir också påminda om finanskapitalets härjningar och följderna av det sena 2000-talets ekonomiska kris i USA. Utmätta bostäder och annat elände. En småstadsidyll i förändring.

Sopigt slänger också en del moralkakor om sophanteringens miljöpåverkan på en. Förvisso matnyttig (och jävligt otäck) information, men ingen egentlig systemkritik.

Det är i Backderfs självförvärvade ämneskunskap som Sopigt utmärker sig. En inblick i hur slit- och slängkulturen, som uppstod i samband med efterkrigstidens överproduktionskris, går mot vägs ände.

Han har sett tipparna, deltagit i dumpandet. Han tecknar utifrån egen erfarenhet.

Det är bra. Även om tvivlaren i mig säger att han nu gjort sin lilla klassresa och förmodligen struntar i sin forna yrkeskår.