Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Riddaren av den sorgliga skepnaden

Suhonens bok om Juholt handlar egentligen om författarens krossade dröm om att vrida socialdemokratin åt vänster.


Först blev jag inte riktigt klok på Daniel Suhonens bok om Håkans Juholts uppgång och fall, framförallt för att författaren är så odrägligt självupptagen. Handlar ”Partiledaren som klev in i kylan” verkligen om Håkan Juholt? Eller är Håkans Juholts eskapader och tragiska öde under ett knappt år i hetluften bara en yttre ram för berättelsen om Daniel Suhonens traumatiska förhållande till sitt parti?

Boken kan säkert läsas på olika sätt. Men jag vill rekommendera den hugade läsaren att redan från början stuva om i rollistan. Huvudperson är Daniel Suhonen och boken handlar om hans krossade dröm.

På fullt allvar trodde sig Suhonen om att kunna använda Håkan Juholt i sin strävan att driva socialdemokratin åt vänster. Men det gick åt pipan. Till viss del för att det utsedda verktyget inte höll måttet. Men framförallt för att ett ”kannibalistisk parti” redan från början intrigerade mot Suhonen och hans dröm.

Läser man boken på det sättet faller bitarna plats och man behöver inte irritera sig på självupptagenheten. Fram träder istället en belysande skildring av ett parti i förfall.

Suhonens huvudtes är att det var en intern högerkomplott som fällde Juholt och hans egen dröm. Det är en tes som han har svårt att få ihop, för även om Juholt kunde låta som en vänstersosse i de tal som Suhonen plitade ner åt honom, fattas bara annat, så landade Juholts politik ofelbart åt höger, som i stödet till Jasinsatsen i Libyen, i hans entusiasm för kärnkraft och EU och i löftet om att behålla rutavdraget.

I ett av bokens alla långa (och ganska förutsägbara) referat från partistyrelsens möten framgår rentav att den föregivna partihögern vid ett tillfälle attackerade Juholt – från vänster!

Man kan alltså sätta frågetecken vid högerkomplotten, men inte vid komplotten. För även om Suhonen allt som oftast drar konspiratoriska slutsatser av de fakta han redovisar så är hans beskrivning av en intern komplott mot Juholt övertygande.

Där finns partidistriktet i Stockholms län, som fick se sin egen Mikael Damberg snuvad på ordförandeposten (och sig själva på lukrativa platser vid Dambergs hov), och där finns partibyråkratin på Sveavägen 68 och i riksdagskansliet, som betraktade lantisen Juholt som något katten släpat in. Så läcktes uppgifterna om Juholts famösa hyresbidrag från partikansliet.

Det går säkert att klämma in en gnutta politik i detta drama. Men trots Suhonens idoga försök att politisera maktspelet, så framstår det just som ett maktspel, som ett kattrakande om makt och karriärer, där de deltagande aktörerna utan vidare står beredda att falla partiordföranden i ryggen – om de själva och deras lierade tjänar på det.

Enligt Suhonen såg sig också Juholt som en maktspelare. Så berättar han för Suhonen att beslutet att utse Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesperson var ett rent taktiskt drag, inspirerat av Machiavelli. Krigslisten var att södertäljebon Waidelich skulle detronisera Damberg som högsta höns i partidistriktet i Stockholms län.

Jag skall inte vara lika elak som Per Svensson i sin recension i Aftonbladet: ”Den romerska kejsaren Caligula utnämnde sin häst Incitatus till konsul. Håkan Juholt gjorde Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesperson.”

Men att leka Machiavelli med hjälp av Waidelich var inte direkt smart.

Behållningen i ”Partiledaren som klev in i kylan” är inte skildringen av Håkan Juholts uppgång och fall, som är väl omständlig. Bäst är Suhonen istället när han beskriver tillståndet i partiet.

Det handlar inte längre om traditionellt klassamarbete, där sossarna gör det så kallade näringslivets sak till sin, utan om en sammansmältning mellan politiska och ekonomiska eliter.

Att före detta socialdemokratiska ministrar strömhoppat till näringslivet, när de fått gå, är välkänt. Men Jan Nygren, Göran Persson, Per Nuder, Anders Sundström, Björn Rosengren, Erik Åsbrink och Tomas Östros är bara toppen på ett isberg.

På alla nivåer har det socialdemokratiska partiet numera svängdörrar till det privata näringslivet, där politiker och politiska tjänstemän går ut och in som det behagar dem. Ena dagen sosse, andra dagen lobbyist – och inte alltför sällan båda rollerna samtidigt.

Suhonen har ett särskilt ont öga till förre SSU-basen Niklas Nordström, som tidigare jobbade på lobbyfirman Prime och som i den rollen fick rundligt betalt för att påverka sossarnas eftervalsdebatt efter valförlusten 2010. Det blev skandal. Men Nordström är lika glad för det. Han går flinande ut och in genom svängdörren som socialdemokratiskt kommunalråd i Luleå och samtidig ordförande för flygbolagens lobbyorganisation Svenskt Flyg.

I förra veckan stormade Nordström mot planerna på att lägga ned Bromma flygplats. Som socialdemokrat. Flygbolagsdirektörerna lär skåla i champagne nästa gång de möts.

Nordström är intressant. Så berättar Suhonen att Nordström redan under tiden som SSU-ordförande tog hjälp av näringslivet för att försöka näpsa det röda Skånedistriktet, ett samarbete som pågår än idag. Dagens unga SSU:are formas inte bara på fackliga kurser, utan också på näringslivssponsrade.

Daniel Suhonen beskriver dagens politik som ett shoppingcentrum med lobbyister och PR-konsulter som butikschefer. Det är en viktig observation. Politiken liknar alltmer en marknad, där näringslivet säljer in sig i alla partier för att vara på den säkra sidan.

I Dagens Industri (20/10) bekräftar PM Nilsson den bilden i en ledare som propagerar för att näringslivet bör bjuda in Sverigedemokraterna till samtal. Alla är påverkbara, skriver Nilsson och anför följande bevis: ”Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU och tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de en ringled kring Stockholm också.”

Visst finns det där shoppingcentret. Ändå menar jag att Suhonen drar för långtgående slutsatser av PR-konsulternas härjningar, faktiskt utifrån sin egen beskrivning av det egna partiet.

PR-konsulterna kan härja för att sossepartiet kastat den politiska kompassen överbord till förmån för det maktpolitiska schackrandet. Maktens och maktens positioner betyder allt, politikens innehåll är en bisak.

Det ger ett parti genomsyrat av intriger och maktspel, där också lojalitet är en handelsvara. Lojalitet ger man till den som levererar maktpositioner. Inte undra på att Juholt fick gå.

Suhonen är medveten om detta tillstånd. Strax innan Juholts sorti skriver han följande rader till honom: ”Ibland måste jag säga att jag hatar delar av detta parti, den kannibalism som råder. […] Jag skulle vilja vara med på mötet och försvara dig mot de hungriga vargarna, de falska hyenorna och de skällande valparna. Du må ha många fel och brister, men den politiska bakgrunden till deras vilja att avsätta dig är det som skrämmer mig. Asätandet, huliganismen med vår rörelse."

Men trots asätandet och huliganismen, trots de hungriga vargarna, de falska hyenorna och de skällande valparna tror Suhonen in i de sista på möjligheten att besegra dem. Du och jag, Håkan…

Suhonen förmår inte dra den givna slutsatsen av det han redovisar, att sossepartiet är förlorat som vänsterkraft.

I Aftonbladets recension jämför Per Svenson ”Partiledaren som klev in i kylan” med Bibeln. Vi befinner oss i den svenska politikens Getsemane med Juholt som Jesus och Suhonen som hans trogne apostel. Kring dem ropar alla fariséerna på korsfästelse.

Med Suhonen i mer korrekt huvudroll ser Svensson alternativt en gammaltestamentlig profet som nedkallar eld och svavel över de Brantings barn som övergivit sin tro för att istället tillbe marknaden och idka skörlevnad med näringslivet.

Själv kommer jag snarare att tänka på riddaren av den sorgliga skepnaden, på Don Quijote, som förläst på ärofyllda riddarromaner drar ut i världen för att finna sitt hjärtas mö, ledsagad av sin trogne och något rundlagde väpnare Sancho Panza. Men världen är helt olik den i de älskade romanerna. För att leva upp sina till hjältars dåd tvingas Don Quijote slåss mot väderkvarnar.

Suhonens drömmar kring sossepartiet är lika romantiskt illusoriska. Men bortsett från det är hans bok läsvärd.
Fakta

Riddaren av den sorgliga skepnaden

Litteratur
  • Partiledaren som klev in i kylan
  • Av Daniel Suhonen
  • Leopard förlag