Poeten Kent Andersson framträder tydligast

Tänk att det snart har gått nio år sedan minnesstunden över Kent Andersson på Stadsteatern i Göteborg. Ett oförglömligt avsked. De närmaste kollegorna från teaterlivet framförde delar av den skatt av minnen, pjäser och dikter som vännen Kent Andersson lämnat efter sig. Texter som utifrån ett arbetarklassperspektiv griper in i samhällsfrågor.

En kväll där tillbakablickarna för alla vi 600 närvarande mest framkallade skratt och hopp om en ljusare framtid. Mycket tack vare det sätt på vilket kvällens värdpar Maria Hörnelius och Anders Wällhed ledde föreställningen, med värme, inlevelse och en god portion humor.

En kväll då det i klarskrift framstod ”att Kent Andersson är odödlig, att hans texter för alltid kommer att leva och tala till oss”, som undertecknad skrev i Proletärens referat 2005. Men texter lever bara om de brukas och för det måste de göras tillgängliga.

Så far tankarna under läsningen av ”Jag söker en människa”, med underrubriken ”Minnesbok om skådespelaren, dramatikerna och poeten Kent Andersson”. Anders Wällheds bok är så mycket mer än ett porträtt, en biografi.

Som nära vän och arbetskamrat med Kent under mer än 30 år serverar han läsaren en inkännande, varm men också öppenhjärtig bild av Kent Anderssons liv och gärning. Till detta bidrar inte minst de otaliga personliga minnesbilderna som Wällhed samlat in från den breda kretsen av vänner och kollegor.

Författaren lyckas levandegöra profilen Kent Andersson. Arbetargrabben, uppväxt tillsammans med sex syskon i ett rum och kök, som gick till sjöss innan han hamnade på Statsteaterns scenskola i Göteborg. Som i sitt skrivande, det må vara pjäser eller poesi, ständig använde sitt ursprung, sina erfarenheter i syfte att påverka och förändra världen: ”Jag är ju för fan socialist och det skall märkas. Kultur är bara kultur när den ger människor kraft att leva.”

Kent Andersson var fritänkaren som vågade utmana. Makten och borgerligheten främst i alla dess former men också och inte minst sveket mot arbetarnas historia: ”Det är min skyldighet att ta vara på de enda minnen jag har och använda dem i mina pjäser.”

Något Anders Wällhed så pregnant beskriver med sitt enkla men samtidigt målande språk: ”Stora metaforer klarade han sig utan men ville ständigt väcka våra sinnen genom att peka på samhälleliga företeelser som han upplevde som djupt orättvisa. På den punkten var han självklart en politisk diktare.

Det politiska engagemanget utrustade han med fri andning och en samhällskritisk klangbotten. Han undvek aldrig den svåruthärdliga verkligheten men ville aldrig stänga några sinnen genom att bli uppgiven och fördömande. Var och förblev i sin diktning den underhållande skälmen som ansåg att humor var det överlägset bästa verktyget.”

Under vår resa tillsammans med Wällhed i sökandet efter en människa får vi uppleva så mycket mer än bara människan Kent Andersson. Vi får oss till livs ett dokument över tillståndet i efterkrigstidens Sverige och då alldeles särskilt en för den oinvigda mycket intressant insyn i teaterlivet.

Skådespelaren Kent Andersson var verksam både i Göteborg och Stockholm och från filmdebuten 1955 spelade han i över 30 filmer, den sista 2001. Men nog var det på teaterscenen Kent Andersson blommade ut och vann folkets hjärta och då alldeles särskilt genom revyerna på Aftonstjärnan där han skrev manus tillsammans med Anders Wällhed.

Men det som tydligast framträder i Wällheds minnesbok är poeten Kent Andersson. I hans samhällskritiska pjäsförfattande är den rimmade och underfundiga versen ofta det som bär fram budskapet. Som i Kvasten på Folkteatern i Göteborg 1976:

Nu skall klasserna äntligen förenas
I en valfri, human politik.
Under samma paroll skall vi enas:
”Det skall löna sig att vara rik!”

I ”Jag söker en människa” bjuds vi på ett stort antal av Kent Anderssons dikter. Det är här som Anders Wällheds sökande landar. Vi får en bok att läsa och behålla. Att gå tillbaka till och hämta kraft ur.