Kvinnoporträtt med skavande brist på politiskt perspektiv
Den europeiska vänsterns politiska haveri är tydligt i Martin Provost porträtt av Simone de Beauvoires väninna Violette Leduc.
Den brittiske historikern Eric Hobsbawn menade under sin levnadstid att politik är viktigt. Påståendet kan tyckas löjligt i sin enkelhet, men Hobsbawn var något viktigt på spåren. Politikens allvar blev än mer påtagligt när jag såg den franska filmen Violette.
Violette är ett porträtt över författaren Violette Leduc som fick sitt genombrott med boken Oäktingen. Titeln var en uppgörelse med hennes uppväxt utan en far och därmed ett liv i samhällets nedre skikt. Domen från samhället och känslan av att inte vara önskad plågade henne, men formade även hennes författarskap.
Hon hade säkerligen inte blivit en hyllad författare utan den djupa vänskapen med Simon de Beauvoir. I filmen får vi följa den spröda Leduc när hon söker tröst, kärlek och stöd hos Beauvoir. Deras vänskap är spänd men får sin förlösning när boken Oäktingen slår igenom på den franska litteraturscenen.
Regissören Martin Provost har skapat ett finstämt drama som sätter den kvinnliga vänskapen före männens dominans. Han reducerar författarna Genet, Camus och Sartre till skuggfigurer som rör sig runt två starka kvinnliga författare. Ett intressant grepp som borde vara en självklarhet, men fortfarande är allt för sällsynt på den vita duken.
Men det finns något som irriterar när vänskapen gestaltas. Eftersom Simone de Beauvoir bär huvudrollen tillsammans med Leduc så kan jag inte undvika att jämföra filmen med Beauvoirs bok Mandarinerna från 1954.
När Provosts drama fokuserar på den känslomässiga relationen mellan författarinnorna så gav Mandarinerna ett kollage över de politiska motsättningarna i det krigshärjade Frankrike.
Beauvoir beskrev skickligt hur hon själv, Sartre och Camus tvingas överge varandra när det kalla kriget ställde lojalitet mot vänskap. I boken var kommunistpartiet den kraft som alla förhöll sig till.
I filmen nämns kommunistpartiet när Beauvoirs bok Det andra könet ges ut och då bara i förbigående. Givetvis fokuserar regissören på den patriarkala stelbentheten som fanns inom rörelsen.
Det är Provosts avsaknad av det politiska perspektivet som gör att filmen skaver. Det politiska haveriet som den europeiska vänstern har genomgått är tydligt i Violette. Något som blir smärtsamt tydligt även i dagens Frankrike. Beauvoir och Sartre hamnade på motsatt sida till Camus i frågan om kriget i Algeriet.
Då fanns intellektuella som tog strid mot kolonialismen i Frankrike tillsammans med de algeriska soldaterna i FLN. Idag reducerar sig många franska intellektuella till att hylla yttrandefriheten.
Men var finns den nödvändiga antiimperialismen när den algeriska kampen idag åter utspelar sig på andra platser?
Trots min kritik så finns också en politisk infallsvinkel som värmer. I filmen säger Beauvoir till Leduc att äktenskapen är ett fängelse och att kvinnan måste bli ekonomiskt oberoende för att nå frihet. Hennes ord ger ett perspektiv på kvinnans roll även på den vita duken.
En skildring av två kvinnors vänskap skulle varit omöjlig i 1950-talets Frankrike. Idag kan vi trots allt få se en del filmer som sätter kvinnor i fokus, vilket i sig är ett obestridligt framsteg.
Även om Beauvoirs Mandarinerna i första hand var politisk fanns där även utrymme för de mellanmänskliga relationerna. Trots att det skaver i filmen kan jag inte heller undgå att fångas av kvinnornas varma men bitvis sträva relation.
Inte minst Violettes strävsamma kamp från fattigdom och underläge till framgång. För visst mår vi som anser att politik är viktigt gott av att se den stukade resa sig och forma sin egen framtid.