Konsten att tala om klass

När Åsa Linderborg tecknar porträttet av sin pappa i romanen ”Mig äger ingen” är det osentimentalt och mångbottnat. Ramberättelsen är den om härdarmästare Leif som sliten av arbetet på Metallverken i Västerås och allt mer alkoholiserad blir ensamstående pappa till barnet Åsa.

Det är som upplagt för en snyftare, men Linderborg väjer skickligt för alla fallgropar och i djupare mening är ”Mig äger ingen” inte en berättelse om misär. Det är en berättelse om klasstillhörighet och den storslagna kärleken mellan far och dotter.

I filmen ”Mig äger ingen” som är fritt baserad på Linderborgs roman är sentimentaliteten ständigt närvarande. Kanske är det något i själva filmmediet som gör det storslagna och överdrivet känslosamma så frestande. Det traditionella filmberättandet kräver mer än romanen dramatiska vändpunkter och enkel symbolik.

Den självklara och starka kärleken mellan far och dotter är det som filmskaparna lyckas bäst med att förmedla. Mikael Persbrandt gör en fantastisk prestation i sin gestaltning av pappan och det är både nyanserat och trovärdigt. Arbetet och klasstillhörigheten sitter i hans kropp från första till sista bildrutan.

I en mycket stark nyckelscen har dottern och hennes föräldrar kallats till skolan för ett möte med en lärare som kritiserar barnet för att ha skrivit vänsterpropaganda på skoltid. Båda föräldrarna är kommunister. Pappan som känner kapitalismens råhet in på bara skinnet och mamman som är mer skolad marxist.

När läraren går till attack är det mamman som högljutt försvarar dottern, medan pappan böjer på nacken inför överheten. Den nedärvda vanan att underkasta sig.

Scenen är avgörande för att den förklarar hur barnet formas till politiskt medvetande med ett ben i den radikala delen av arbetarklassen och ett ben i den intellektuella marxistiska traditionen.

Men filmskaparna kan inte motstå frestelsen att göra sig smått lustiga över föräldrarnas engagemang. Pappan framstår som en enkel drömmare när han förklarar socialismen för det lilla barnet, medan mamman och hennes släkt blir en kliché av hårklyvande rödvinsvänster.

Kanske är det oundvikligt att en roman banaliseras när den överförs till två timmar på vita duken och filmskaparna bakom ”Mig äger ingen” gör ett mycket viktigt ställningstagande när de för in samtal om klass och socialism i de Bonnierägda biograferna.

Men trots att ”Mig äger ingen” förmedlar arbetets villkor utan att romantisera eller förminska och trots att mervärdet förklaras på ett avväpnande enkelt sätt så smyger sig den välmenande men borgerliga blicken på misslyckade arbetare trots allt in mellan raderna. Kanske är det bara en person med Åsa Linderborgs bakgrund som kan berätta historien om härdarmästaren på rätt sätt.