Italiens prekariat i kamp för överlevnad
Silvia Avallones andra roman är elegant samhällskritik utan manual.
Efter den hyllade debuten Stål kommer nu Silvia Avallones andra roman Marina Bellezza på svenska.
Stål, som skildrar livet i anslutning till det döende stålverket, har översatts till 22 språk och gett Silvia Avallone en självklar plats på den internationella författarscenen.
Marina Bellezza utspelar sig i det krisande Italien, på den övergivna norditalienska landsbygden där affärerna och postkontoren försvinner ett efter ett. Där de unga saknar fast arbete, framtidutsikter, hopp och bensinpengar.
Lever och frodas gör däremot sexismen, det mest konkreta utrycket kanske är velinan – en vacker ung kvinna som dansar en stund (!?) mellan nyhetsuppläsningarna.
Här finns aspirerande popstjärnan Marina Bellezza och hennes ungdomskärlek, borgmästarsonen Andrea (som dock klassrest rakt ner i prekariatet).
Marina rider medvetet på velina-sexismen i jakten på berömmelse och maximalt avstånd mellan sig själv och skammen över att ha en alkoholiserad mamma och en frånvarande playboy-far som skämt ut sig i hemkvarteren.
Medan Marina dras till mediebruset är Andreas svar på den tröstlösa tillvaron att dra sig tillbaka upp i bergen och ägna sig åt jordbruk, en inte helt ovanlig strategi för Italiens ungdom enligt Avallone. Han föraktar aktivt Marinas yrkesval, och kokar inombords vid åsynen av ännu en ”muskort” kjol.
Deras kärlekshistoria är stormig och påfrestande på ett sätt som gör att läsaren till slut önskar dem ett bättre öde än varandra. Deras vuxenblivande är plågsamt. Likväl är boken en riktig bladvändare.
Liksom i Stål svävar ett obehag över berättelsen och en vetskap om att mellan karaktärerna är lättantändliga stubintrådar dragna snarare än trygga band, för att låna Carina Rydbergs uttryck.
Miljöbeskrivningarna är repetitiva och suggestiva, ibland med betoning på det förra.
Karaktären Marina är svårgreppad och fascinerande självcentrerad. Hon vill uttryckligen ta det hon kan få och sedan dra vidare, kapitalismen internaliserad, hon är hänsynslös och begriplig i sin trasighet men knappast sympatisk.
Hon har resignerat inför livsvillkoren och försöker rädda sig själv genom att ta det hon annars aldrig får. Hela hennes väsen är en jakt på hämnd på det som inte går att hämnas – livet.
I bakgrunden finns behovet av den frånvarande faderns uppmärksamhet, ett något tröttsamt motiv.
Om makten i Stål representerades av stålverket så har den synliga makten i Marina Bellezza flytt sin kos och endast lämnat tomma byggnader efter sig. Kvar är prekariatet, människorna som får klara sig bäst de kan.
Den skrala kassan tvingar fram kollektiva praktiska lösningar i vardagen men de kollektiva sociala lösningarna finns inte i Marina Bellezza som skildrar förtvivlan i italienska ungdomars kamp för överlevnad. Det är elegant samhällskritik utan tillhörande manual.