Initierat om Bangladesh

I Undrom i Ångermanälvens dalgång bor en – i ordets bästa betydelse – anspråkslös sextiotreåring. Han heter Bo Kramsjö och bakom blygsamheten döljer sig en man som är en av Sveriges kunnigaste när det gäller hur folket bor, arbetar och lever i Bangladesh.

I februari 2014 utkom på Celanders förlag hans bok ”Bangladesh – i förändringens tid”. Kramsjö är inte en kammarlärd akademisk expert, utan hans universitet har i huvudsak varit livet och arbetet bland de fattiga på Bangladeshs landsbygd, en landsbygd där 80 procent av landets 160 miljoner invånare bor. Cirka 60 miljoner av landets befolkning lever på mindre än en US-dollar per dag, det vill säga de lever under den gräns som brukar anges för extrem fattigdom.

Sedan början av 1970-talet har Bo Kramsjö i omgångar levt och arbetat i Bangladesh. Han har lärt sig landets majoritetsspråk, bangla, och han har lärt känna landet och dess folk i sitt arbete med bland annat bangladeshiska Proshika och svenska Svalorna. 

Kramsjö har alltså inte varit en gängse ”hjälparbetare” som levt avskilt från det fattiga folket. Detta underifrånperspektiv gör att han blir förmögen att skriva en unik bok som skildrar det arbetande folkets seder och bruk och deras liv och kamp för överlevnad, på ett sätt som ligger långt borta ifrån den gängse förlamande ”tycka synd om”-retoriken. Istället blir skildringen kunnig och solidarisk och förmår även att visa upp den omåttligt rika härskande klassens – liksom de utländska herrarnas – arrogans, cynism och exploatering av de fattiga.

Boken innehåller en mosaik av korta välskrivna texter ofta med en stillsam humoristisk knorr och/eller (vilket jag verkligen gillar) med en twist som utmanar ens egna fördomar. 

Kramsjö skriver om kvinnor som för hand slår sönder tegel till flis som skall användas till betong i byggboomens Dhaka. Hur mycket de än sliter når de aldrig över fattigdomsgränsen en dollar per dag.

Detta till skillnad från en man Kramsjö känt sedan biståndsarbetet på 1970-talet. Mannen är idag rådgivare och expert på fattigdomsfrågor. Han säger att ”Bangladesh är mitt andra hemland”. När de nu träffas ska han utarbeta en rapport. För cirka en månads jobb får han 420 000 kronor. Därtill står hans uppdragsgivare för boendekostnaderna.

Stark är Kramsjös berättelse om Fatema som vid unga år blev änka med tre barn. Hon gifte aldrig om sig, utan blev byns första kvinnliga dagsverkare. Från vitskäggen i moskén och från byns ledare fick hon veta att hon därmed var en dålig kvinna. Och hon svarade ”Är jag en dålig kvinna för att jag försörjer mina barn? Men om ni förser mina barn och mig med vår försörjning, lovar jag att hålla mig hemma.”

Fatema kämpade ett hårt arbetsliv med allt från vägbyggen, arbete på tegelbruken till kokkonst och catering till arbetare på gångavstånd från byn. Hon uppfyllde ett tyst och heligt löfte hon gett flickorna. De skulle få möjlighet till utbildning och då inte bara primärskolan utan de skulle gå tolv år i skolan. Nu är Fatema gammal och mormor och tas väl om hand av sina döttrar. Tala om livsresa. Och som Kramsjö skriver: ”Vilket liv hon genomfört, Fatema. Vilket föredöme! Men hennes livsverk är ett av de många anonyma…Förebilderna finns istället bland de som spekulerat fram mångmiljardvinster på världens börser. Det är fattigt med denna sortens rika föredömen.”

Kramsjös nya bok Bangladesh (liksom hans förra bok ”Bangladesh, på upptäcktsfärd i verkligheten”) är en utmärkt introduktion till landet och den ger viktiga insikter om tillståndet i Sydasien. Men på det sätt den är skriven, säger den även mycket om oss och vår del av världen.

Kenneth Lundgren