Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Homofobin och klasskampen

Bilden att homofobin har djupa rötter inom arbetarklassen får sig en rejäl törn i historikern Kalle Holmqvists bok om kärleksparet Frans och Lars i 1890-talets Stockholm. Bokens tes är att homofobin föddes med kapitalismen och var en del av den borgarklassens moral som predikades för att hålla samman det kapitalistiska system som hotades av tilltagande klassmotsättningar.


Grovarbetaren Frans Albert Pettersson och måleriarbetaren Lars Konrad Johansson levde under tio år i ett kärleksförhållande i 1890-talets Stockholm, tidvis som sambos.


På grund av trångboddheten bland huvudstadens arbetare tvingades kärlekspar söka sig ut i naturen när lusten trängde på. I augusti 1897 blir Frans och Lars tagna på bar gärning när de ligger med varandra i ett skogsbryn på Ladugårdsgärdet. De två soldaterna som upptäcker dem möts med orden ”Det angår er icke” från de två älskande arbetarna.


Inte heller i domstolen försöker de åtalade sticka under stolen med vad de gjort, som när Lars ställer sig upp och säger ”Vi hålla på och knulla”. De två arbetarna döms till tre månaders straffarbete.



Utifrån historien om Frans och Lars målar historikern Kalle Holmqvist upp en berättelse om situationen för den växande arbetarklassen i Stockholm och om synen på homosexualitet i det framväxande kapitalistiska samhället. Holmqvist menar att den homofobi som vi känner idag är inte en rest från det förflutna utan en produkt av kapitalismen.


Kalle Holmqvist redogör på ett övertygande sätt för både lagens bokstav och praxis från 1200-talets landskapslagar och framåt och visar att bara under två perioder har det funnits ett förbud mot homosexuella handlingar: 1608-1734 och 1864-1944. Men även under förbudstider har lagen sällan praktiserats.


Först under slutet av 1800-talet och framförallt under första hälften av 1900-talet började lagparagrafen omsättas i domar i stigande omfattning. Så dömdes 44 personer mellan 1905 och 1914 medan mellan 1935 och 1944 dömdes hela 563 personer för samkönat sex mellan vuxna.


Förbudet avskaffades 1944, men först 1979 upphörde homosexualitet att betraktas som en sjukdom i lagens mening.


Som historiematerialist utgår Holmqvist inte från föreställningarna i människors hjärnor utan från vilka ekonomiska och samhälleliga orsaker som ligger bakom dessa.


Bondesamhällets ointresse av att straffa homosex kommer sig av jordbrukets dominans. När jorden utgjorde en självklar sammanhållande faktor i samhället utgjorde homosexuella relationer inget hot därför att det inte kunde leda till någon oäkta avkomma. Utomäktenskapliga förbindelser straffades däremot hårt.


Men med den kapitalistiska utvecklingen lösgjordes människor från jorden och den egendomslösa arbetarklassen koncentrerades i de växande städerna.



För att hålla samman det nya kapitalistiska samhället som hotade att sprängas av den nya tidens klassmotsättningar krävdes en starkare överbyggnad – ”egendom, familj, religion, ordning” blev överhetens pekpinnar gentemot arbetarklassen som Karl Marx uttryckte det.


Med borgarklassens moral föddes också homofobin, som vi känner den idag.


Men arbetarklassens moral var en annan. Först med den egendomslösa klassens framväxt befriades de mänskliga relationerna från ägandets korruption. Därför fanns en utbredd acceptans för Frans och Lars och andra samkönade kärlekspar inom arbetarklassen i Stockholm på 1890-talet, eller detta är i varje fall Holmqvists tes.


Denna tes bekräftas om man ser till den tidiga arbetarrörelsens ställningstaganden, i varje fall i den dåtida starka tyska arbetarrörelsen.


1879 skrev svarvaren och den tyska arbetarledaren August Bebel i boken Kvinnan och socialismen: ”Könsdriftens tillfredsställande är lika mycket varje individs ensak som tillfredsställandet av varje annan naturdrift. Ingen behöver avlägga räkenskap härför, och ingen annan har rätt att blanda sig häri.”


En formulering som står sig än idag och som med 1879-års glasögon är förvånansvärt fördomsfri och revolutionär. Bebel var även den första politiska ledare någonsin som ställde sig upp i ett parlament och talade för de homosexuellas rätt. Den 13 januari 1898 intog Bebel talarstolen i den tyska riksdagen när strafflagstiftningen diskuterades och angrep paragrafen som förbjöd homosexualitet.


Talet som idag kan tyckas harmlöst var dynamit i dåtidens preussiska Berlin. Det fick borgare att skaka av vrede och till och med en pastor sjunka ner i djup depression.



Kalle Holmqvists bok tillhör den kategori böcker som rensar upp i de tankesnår som tillåts växa vilt gödslat av vanetänkande och den ständiga faran att läsa historien utifrån nutidens facit.


Samtidigt är det kanske just det senare Holmqvist själv faller offer för. Tanken och viljan är god men då faktaunderlaget, ett rättegångsprotokoll och folkbokföringen, är i det tunnaste laget, blir nog boken snarare ett debattinlägg än en väldokumenterad historiebok.


Men nog så. Det är välbehövligt med en bok som tar sig an frågan om homofobin utifrån en historiematerialisk utgångspunkt och som resonerar om frågan utifrån ett klasskampsperspektiv. Viktigt och läsvärt.


Fakta

Homofobin och klasskampen

Frans och Lars – Kärlek och klasskamp på 1890-talet

Av Kalle Holmqvist

Sekel Bokförlag