Förtätat om klasskamp vid fascismens frontlinje
Kjell Eriksson skriver nära och klassmedvetet om spanska inbördeskriget.
Den brunbesläktade historiesynen finner allt större acceptans inom den liberala borgerligheten. Vi ser det i Ukraina såväl som i Spanien. Nyligen har munkavlelagar införts av Francos parlamentariska arvtagare. Demokratin sitter löst. Historien måste ständigt återerövras.
Därför är Kjell Erikssons roman ”Att skjuta hästar” om det spanska inbördeskriget angelägen. Det är kriget berättat i ett underifrånperspektiv.
Kjell Eriksson skriver klassmedvetet. Ett nytt världskrig tornar upp sig vid horisonten. Frontlinjen går i Spanien där kampen mot Francos fascister går mot en ödesdiger slutfas.
”Att skjuta hästar” är en spännande historia skriven med ett driv i språket som skickligt förmedlar den förtätade och gastkramande atmosfären vid fronten. Vi får uppleva kriget från den enskilde soldatens synvinkel.
Kommunisten Alfons Andersson, lantarbetarson och arbetare på Ekeby bruk i Uppsala, ansluter sig till den internationella brigaden.
I romanen får vi ta del av hans fasansfulla upplevelser av den ödesdigra drabbningen vid Teruel vintern 1938.
Därefter följer flykten och vistelsen bakom stridslinjen i en by i det karga Aragonien vars invånare tillsammans med några brigadister från skilda nationer träder in i handlingen.
I ett gungfly av hopp och tvivel följer uppbrott, partisanstrider och återtåget mot Ebro och fronten. Alfons, självmedveten men sårigt känslig för översitteri, visar sig äga ledarförmåga och initiativkraft i fält.
Dramatiken bryts emellanåt och lämnar plats åt existentiella reflexioner där författaren med närmast poetiska ordvändningar frammanar den omgivande naturen och längtan till hembygden.
I
nskjuten i handlingen bryter explosiva dialoger fram kring ideologi och politik. Genom de enskildas karaktärer belyses motsättningarna, tvivlet och förvirringen som krigsförloppet utlöser på markplanet.
Med nedslag i brigadörernas historia och hemförhållanden blottas kampens klassmässiga och internationella karaktär bortom inbördeskrigets horisont.
Romanfigurerna blir aldrig endimensionella. Eriksson excellerar i inre monologer vilka likt enerverande borduner blottar nervpressen i de utsattas situation och gör närhetskänslan påtaglig.
Intriger där misstänksamhet och kärlekstörst gror får ibland omisskännlig släktskap med författarens kriminalromaner.
Till vilken grad deformeras tankeverksamheten av den blockering och förträngning som det råa våldets skräckupplevelser utlöser? Hur långt förmår man överblicka och resonera med liemannen bakom knuten?
Eriksson hävdar den egna tankeviljan också hos den beordrade soldaten. Men framförallt synliggör Eriksson med sin roman det som i tidens anda ska osynliggöras; solidariteten och kamratskapet.
Det är bara att hoppas att boken når samma vidd av läsare som författarens populära kriminalromaner.