Fångar i terroristjaktens spår
”438 dagar” är skildringen av Johan Perssons och Martin Schibbyes helvetestid i etiopiskt fängelse. Men också en brinnande appell för press- och yttrandefrihet.
När de väletablerade men tämligen okända journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye skottskadades och greps av etiopisk militär i Ogadenprovinsen sommaren 2011 blev de snabbt Johan och Martin med hela svenska folket. Vi var många som skrev artiklar, gick på manifestationer och skickade pengar. Frågan var från allra första början större än personerna Johan och Martin.
Syftet med reportageresan hade varit att ta reda på hur de internationella oljebolagens härjningar drabbar befolkningen i Ogaden och frågan hade ett särskilt intresse i Sverige på grund av det svenska bolaget Lundin Oils inblandning. Ett bolag där utrikesminister Bildt själv hade suttit i styrelsen.
När nyheten om de fängslade journalisterna nådde Sverige var Bildts första kommentar att UD avråder från resor till Ogaden. På andra håll beskrevs Johan och Martin som två unga äventyrare som i stort sett hade sig själva att skylla. Bland borgerliga skribenter var det långt ifrån självklart att beskriva den etiopiska regimens agerande som det brott mot pressfriheten som det faktiskt var.
När Johan och Martin släpptes fria och återvände till Sverige i september 2012 var medieintresset enormt. Sedan dess har de i otaliga intervjuer berättat om tiden i Kalityfängelset och om sitt engagemang för pressfriheten.
Ändå finns det ett stort värde i att samla hela berättelsen i en och samma bok. ”438 dagar” är en välbalanserad och skickligt genomförd sammanfattning, skriven i presens med hög närvarokänsla och detaljrikedom. Författarna har också valt att alternera berättarjaget mellan sig och undviker på så sätt ett tungt ”vi-berättande”.
I Johan och Martins skildring av en resa till helvetet och tillbaka är storpolitiken lika närvarande som alla fysiska umbäranden. Som västerländska journalister i etiopiskt fängelse blir Johan och Martin en fråga som avhandlas på internationella toppmöten och i inrikespolitiken både i Etiopien och i Sverige. Samtidigt handlar överlevnaden i Kalityfängelset för det mesta om detaljer. Att få tag på mat, vatten och snus. Att hålla sig drägligt ren och hitta en sysselsättning för att inte förlora förståndet.
Författarna bjuder också generöst på de tillfällen till humor som ges mitt i infernot. Som när Martin försöker bryta isen med en soldat och frågar om han vet vem Zlatan Ibrahimovic är. Soldaten nickar och tar tag i Martins näsa: ”Same nose!”
”438 dagar” är inte minst en berättelse om en vänskap som prövas och stärks i alla kast mellan hopp och förtvivlan. Författarna gestaltar sina olikheter väl. Johan har nära till ilskan, han är impulsiv och principfast. Martin skriver och funderar, en intellektuell taktiker.
När Johan förtvivlat försöker förbereda sitt tal inför rätten och vill förklara inresan i Ogaden med liknelsen att om man vill se isbjörnar måste man resa till Antarktis är Martins enda kommentar att isbjörnar faktiskt bara finns i Arktis.
Det som gör ”438 dagar” till något mer än en personlig skildring av en för svenska journalister ovanlig erfarenhet är att författarna sätter in sin fängelsetid i ett större politiskt sammanhang.
Författarna menar att västvärldens terroristjakt efter 11 september 2001 har gett länder som Etiopien möjlighet att förtrycka den inhemska opinionen. ”Även Sveriges terrorlagstiftning är ju en parodi på allt vad rättvisa heter. Vem som ska stämplas som terrorist i Sverige och EU bestäms av Vita huset i Washington”, skriver Martin Schibbye.
Boken skildrar också väl det storpolitiska spelet bakom journalisternas frisläppande. Hur Sverige och andra västländer markerar, men inte heller vill stöta sig för mycket med Etiopien. Av ekonomiska skäl.
Vid ett besök i Kalityfängelset berättar den svenske ambassadören Jens Odlander att svenska företag tidigare hade svårt att få kontrakt i Etiopien för att det var för mycket ”tjafs om mänskliga rättigheter”. Men nu är Ikea och H&M på väg in och det verkar vara fritt fram.
Resonemanget om de svenska bolagens intressen aktualiserar den ursprungliga frågeställningen: Vilken roll spelar Lundin Oil i Ogaden? Och vilken roll har Carl Bildt spelat? Johan Persson och Martin Schibbye släpper frågan i sin bok till förmån för pressfrihetssaken, men det som till en början fick dem att åka till öknen och riskera allt är fortfarande brännande aktuellt.