Ensamhet som välfärdssjukdom

Publicerad 14 januari 2016

Erik Gandini ägnar sig åt anektodisk bevisföring i sin film om den svenska ensamheten.

Fakta och bakgrund
Film
  • The Swedish Theory of Love
  • Av: Erik Gandini

I den fullkomligt sanslösa ”chockumentären” Sweden: Heaven and Hell från 1968 framställs Sverige som ett land i moraliskt förfall. Bilstöld är tillåtet, kvinnor lever i ständig skräck för ”knuttarna”, och barn adopteras bort i massomfattning eller skickas på anstalt.

Men värst är förstås den sexuella omoralen. Tonåringar ägnar sig åt orgier i Stockholms skärgård, syskon tillåts gifta sig med varandra och pornografin finns överallt.

Eftersom filmen till stor del ägnar sig åt att frossa i all den nakenhet, lössläppt sexualitet och kriminalitet som den förfasar sig över är det uppenbart att syftet inte är att upplysa en bekymrad omvärld om Sveriges allvarliga problem utan att sälja en sjuhelvetes massa biobiljetter.

Jag kommer att tänka på den här gamla italienska kalkonen när jag ser Erik Gandinis The Swedish Theory of Love. Efter att bland annat ha behandlat Silvio Berlusconis medieimperium i Videocracy vänder sig nu den svensk-italienska dokumentärfilmaren mot Sverige där han bott under större delen av sitt liv.

De problem Erik Gandini ser med Sverige är givetvis inte desamma som i Sweden: Heaven and Hell. Det är trots allt 2016 nu. The Swedish Theory of Love vill istället skildra Sverige som ett land befolkat av väldigt ensamma människor. Likheten mellan de båda filmerna är syndabocken: Den svenska välfärdsmodellen.

Filmens poäng är att den svenska socialdemokratiska välfärdsmodellen har gjort oss isolerade från andra människor. Målet att ingen vuxen människa ska vara ekonomiskt beroende av någon annan har inte bara lett till ökad jämställdhet och trygghet utan också till att vi inte längre bryr oss om varandra.

Eftersom samhället tar hand om sjuka och gamla, och eftersom barnomsorgen möjliggjort för kvinnor att yrkesarbeta behöver vi inte längre varandra och har därför blivit en befolkning av ensamma individer.

Som bevis för sin tes stannar Erik Gandini länge vid befruktning via insemination. Att svenska kvinnor köper sperma per postorder från Danmark och sen inseminerar sig själva tycks vara ett av filmens huvudsakliga bevis för svenskarnas ensamhet.

Vi får också följa med boutredare som jobbar med att leta reda på anhöriga till ensamma avlidna, och som berättar om en självmördare som upptäckts först två år efter sin död då hyran betalades via autogiro.

Det är verkligen vad man kan kalla anekdotisk bevisföring, olika enskilda fall används som argument för en redan färdig uppfattning.

Säkert är det inte Erik Gandinis avsikt
att fördöma sociala trygghetssystem. Han vill förmodligen göra en film som skapar debatt om mänskliga relationer och värderingar.

Men vilket syfte fyller en film som har som utgångspunkt att välfärden gjort oss ensamma när den görs i en tid där politiker och debattörer från höger till vänster säger att vi inte har råd med den välfärd vi vant oss vid sedan decennier tillbaka?

Vad skiljer egentligen Erik Gandini från borgerliga tyckare som – lite hårddraget – menar att vi slutar bry oss om varandra bara för att det finns a-kassa och barnomsorg?

Att den ensamhetsgenererande välfärden bit för bit har monterats ner under snart trettio år av nyliberala reformer behandlas inte heller i filmen.

Är det verkligen 45 år gamla socialdemokratiska välfärdsreformers fel att var fjärde människa som dör gör det ensam? Och är inte alla de som arbetar i välfärdsyrken just andra människor som vi behöver? Det finns en del luckor i Erik Gandinis resonemang.

Men vilken är då Erik Gandinis lösning? Hur ser vägen ur vår svenska ensamhet ut? Två exempel ges på människor som tycker att de har genomskådat välfärdslandets falska lycka.

Först får vi stifta bekantskap med ett gäng tältande hippies som sitter i ring och tar på varandra innan de kastar sig på marken och brottas kärvänligt. Med tårar i ögonen – ja, på riktigt – pratar de om hur ensamma och kalla människor blir av den svenska välfärden. Att det är just den svenska välfärden som gör att de har möjlighet att leva någon sorts sektliv i skogen tycks inte falla dem in.

Nästa exempel är den svensk-danska kirurgen doktor Erichsen som flyttat till Etiopien där han opererar lokalbefolkningen med cykelekrar och buntband. Sveriges andliga nöd är värre än Etiopiens materiella nöd, säger han.

Själv föredrar jag nog den andliga nöden framför att riskera att hamna på ett operationsbord och höra doktor Erichsen skrocka något om Clas Ohlson innan han börjar borra i mig med en vanlig tvåhundrakronors borrmaskin.

En gång under hela filmen blir det ändå lite roligt och intressant. Det är när nyanlända flyktingar undervisas i svensk kultur och får förklarat saker som hur viktigt det är i Sverige att man kommer i tid, och att om någon frågar hur man mår ska man svara ”bra” och inget mer. ”Svenskarna vill inte prata så mycket” säger läraren.

Annars infinner sig mest känslan av att Erik Gandini vill beskriva svenskarna som trygghetsnarkomaner à la David Eberhard eller ett sovande folk à la Fredrik Reinfeldt. Vilket jag som sagt är övertygad om inte är hans avsikt.